torsdag 17 oktober 2013

Finns Malmö eller är allt jag minns en illusion?

Till henne går jag när det är som svårast: Aldina Duarte i Lissabon

Det är torsdag nu. Jag hade bara tänkt reprisera min Malmö-text. Den äger ju sin aktualitet. Men som onsdagen gick fick jag några - inte särskilt nya - tankar i huvudet:

1/ Varför ska jag fylla en blogg med recensioner och läsningar? Jag är sedan den förste juni pensionär på riktigt. Jag skriver inte en enda rad för pengar. I 35 år skrev jag om litteratur i pressen. Vad hade jag för det? 700:- per text eller mot slutet, som mest en tusenlapp. Varför skulle jag fortsätta? Nej, jag kan inte hitta ett enda argument.

2/ Jag är alltså pensionär. Min plan är att skriva till varje bokförlag som skickar mig böcker och säga: sluta med det. Jag ägnar mig åt Montaigne och de andra väsentliga, inte behöver jag något annat. Jo, två stekta ägg till fika och en köttgryta till middag, inte något annat. Böcker har jag i tusental. Jag vill inte ha fler. Jag vill tvärtom tömma mina hyllor och lägga mig att vila.

3/ Till er, mina läsare, frågar jag: skulle ni sakna mina läsningar och recensioner? Jag tror inte det. Jag tror egentligen att ni förväntar er något annat, en bekräftelse eller ett instämmande. Jag har mött sådana läsare på sistone, och de gör mig så trött. De flesta ser ni aldrig, eftersom jag blockerar dem. Men jag ser dem, och det räcker för att jag ska bli illamående. Jag skriver inte för program, partier eller sekter. Jag skriver - höger, vänster, hönster hela vägen - därför att jag inget annat kan, förmår eller önskar. Jag skriver i full frihet utan minsta hänsyn till politiskt korrekta och ångestridna människor utan ryggrad.

4/ Finns det ett mål? Nej, jag tror inte det. Snart kan jag inte ens gå upp för trappan till arbetsrummet. Vad återstår då? Ryggläge, läsning, jämmerdalen? Nej, jag har två böcker till att ge ut. Efter det väntar bara tystnaden och barnbarnens besök.

Nu får ni läsa min repris av Malmötexten. Den kommer i min vinterbok. Vad som väntar efter det vet jag inte. Jag är innerligt trött.

Uppdatering 17/10: Jag avser inte sluta blogga. Jag avser sluta läsa och recensera allt som kommer ut. Jag har mailat de förlag som har mig på sina utskickslistor och bett dem stryka mig. Reningsbadet består av klassiker som Montaigne, Nietzsche, Cioran, Simone Weil, Czesław Miłosz, Imre Kertész och den politiska/filosofiska litteratur (klassisk och samtida) som verkligen intresserar mig. Det kommer förstås att påverka bloggens karaktär. Med nödvändighet. Tack för era kommentarer!



***


Rasmusgatan 2013. Foto: privat
Kan man åka till sin födelsestad och bli glad över återseendet? Jag kan det inte. Malmö är en stad som jag för alltid stötts bort av - och som jag i min tur stött bort. 1982 lämnade jag Malmö efter trettio år. Jag föddes på Sevedsplan där min familj bodde i en påver enrummare på Rasmusgatan, kom 1958 till det nybyggda förortshuset på Lorensborg och stannade där till 1969 då jag med bästa vännen flyttade till egen lägenhet på Gamla Väster. Familj bildade jag 1972 och bodde under åren fram till 1982 på Lindängen, Nydala och Bellevuegården med en kort avvikelse på landet.

Vi vandrade från Värnhemstorget till Möllan och tillbaka upp till Centralen. Det tog fem timmar med fikapauser och lunch på Möllan. Jag befann mig i det arabiska Malmö, vattenpipornas och den svarta ekonomins Malmö, slöjornas, hamas- och om-gud-vill-Malmö.

Jag trivs inte där. Jag känner mig obekväm trots att jag är i vad som borde upplevas som min stad. Men jag är en främling där, men en som saknar främlingens nyfikenhet, den jag hade under resorna i Israel/Palestina och Libyen. I Malmö vill jag inte vara en främling. I Malmö vill jag vara jag  - just den person som föddes, växte upp och formades till människa här. Det är jag inte i det nya, atomiserade Malmö. Malmö är inte en stad ens, den är en samling slutna enheter med väldigt liten förbindelse och väldigt stora etniska och sociala skillnader. Malmö är en vistelseort, en sönderslagen husmassa och en folksamling som tänjs ut i sina egna beståndsdelar, där individerna är främmande för varandra, parallellt lever och befinner de sig i livet men ändå i osynlighet, beslöjade, bakom ridåerna och murarna, inneslutna, inkapslade... Och språken skiljer dem åt. Också i den meningen saknar de malmöbons identitet, den som före etnifieringen delades också av människor som klassmässigt stod långt ifrån varandra.



Jöns Filsgat. 18. Min första bostad, 1969
Bussarna, skriken, spektaklen, människomassorna, tingel-tanglet, mobilringningarna, de sammanpackade anhopningarna av kroppar, det motbjudande och det bortstötande, Malmö som en universell kropp man måste tvinga sig igenom, med huvudet uppfyllt av fraser på alla de nya språken, de arabiska och de persiska, de andra från Afrika och Asien, de språk som formar nya generationer av icke-malmöiter.

Efter nio timmar var jag hemma igen. Hemma i hemlösheten och hemma i mig själv. Rotlös men med en rottråd, starkare, lite fastare förankrad...
 

Det kommer att dröja länge innan jag ens tänker tanken att Malmö finns. Och jag vet då att jag ljuger för mig själv. Igen. Malmö finns nämligen inte och har inte funnits på mycket länge. Den stad som hette Malmö är nu en global by, genomblåst av de "ideal" som tror att människor kan bygga ett liv på socialbidrag, som låter traditioner och arv monteras ner därför att de inte passar tidens krav på lydnad och likriktning, en global by som kring

Arbetets ära skapar en fyllecell, en narkotikaklassning och en ångestcentral, som tror att framtiden kan skrivas i neon när allt blivit svart-vitt, och som med tunga vapen och sprängmedel låter den ena maffian bekämpa den andra, samtidigt som centrifugalkraften förminskas av de dunkande diskotekrytmerna... ack nej, Malmö finns inte.
 
 
 

21 kommentarer:

Anonym sa...

Tja, jag skulle nog sakna. Jag läser inte allt, men jag blir alltid glad av att se att det finns ett nytt inlägg av dig i min rss-läsare.

/Daniel

Anonym sa...

Jag skulle sakna din blogg om den upphörde.
TJ

J. Frögren sa...

Thomas,

Jag skulle sakna din röst och ditt mod om du slutade skriva för jag läser dig dagligen. Vi är så många i det här landet som är rädda för att ta ton själva utan att först ha lyssnat in vad man bör tycka och i ditt skrivande fInner jag inspiration. Hittills går jag mest och visslar för mig själv för jag känner mig så osäker och okunnig om det mesta, men när jag blivit en bildad man längtar jag efter att sjunga ut såsom du.

Stefan the artist sa...

Om du orkar skriva vidare så gör det, Thomas, du är en av de få som jag känner mig befryndad med. Jag håller inte med dig om allt men det mesta går ändå rakt in i själen.

Om Malmö. Även jag har bott i stan, mellan 1977-84, då jag arbetade på ett företag där. Jag cyklade från lägenheten på Möllevången ut till Limhamn genom de fina kvarteren i Bellevue. Tjugo minuters tidsresa mellan en stadsdel som då var nyrenoverad men hade dåligt rykte och solsidan. Jag kände aldrig något främlingskap då men det gör jag nu när jag kommer in till stan från Höllviken. Det ligger en atmosfär av aggressivitet i luften som jag inte kan ta på direkt men känslan är att ta sig ur stan så fort man nånsin kan, när man uträttat sitt ärende.

Jag spelar in mina egenkomponerade låtar i en studio på Norra Grängesbergsgatan, en gata som helt förvandlats till det nya Arabien med skumma bilfirmor, svartklubbar, bagerier, falafelställen, Jihad körskola. Den var definitivt svenskdominerad när min fru jobbade där för 20 år sen, det minns jag klart. Malmös utveckling är nog signifikativ för övriga landets men den har kommit så mycket längre där.

Anonym sa...

Jag hoppas Du fortsätter att skriva. Bland det första jag gör varje dag är att läsa Din blogg./Arvid Bengtsson

Anonym sa...

När afrikanen ut i Kroksbäcks pittoreska stada misshandlades svårt inför ögonen på sin lille son tändes hoppet hos Orrenius och propagandamaskineriet med Ullenhag i spetsen.
Äntligen lite konkreta bevis för den svenska strukturella rasismen!
Ett riktigt hatbrott där skinnskallar, SD:arnas brunskjortor, inte kunnat avhålla sig från sin svenska barbarism.
Modfällda mottog man så bulletinerna från plats om att förövarna misstänkta var kurder boende i området.
Ändå samlade sig änglaskaran till en manifestation, man tågade genom Malmö, påminde oss pursvenskar om vår kollektiva skuld och behovet av fortsatt solidaritet med de förtrtyckta flyktingarna.
Budskapet förkunnas oförtröttligt och Malmö är modellstaden.
HUBERT

Karin S sa...

Jag skulle sakna en hel del av dina läsningar, böcker jag inte hade vetat fanns om inte du hade skrivit om dem. Men det är inte säkert att det är samma böcker som du får i brevlådan av olika förlag...

Jag har gillat alla dina resor i ord och i verkligheten, alla böcker du har läst som fått fäste i en miljö, om det så är den judiska kuyrkogården i Prag eller ett fik i Köpenhamn. Kanske har jag allra mest tyckt om resorna i öst med tillhörande författarskap, och också det långa perspektiv du har i tiden. Du har ju hållit på så länge nu...

Men jag tycker att du ska skriva det du tycker är kul. Inte känna dig tvingad till något. Läser du en bra bok, ny eller gammal, och vill dela med dig, ja, då gör du det. Är den dålig så behöver du inte läsa den klart.

Och i övrigt så tror jag att du kommer ha svårt att sluta HELT att läsa och skriva. Men visst, tempot kan bli lägre. Det finns utrymme för det. ;)

Leonardo sa...

Snälla Thomas, sluta inte att skriva! Jag skulle sakna din röst oändligt. Har full förståelse för att du känner dig trött och ibland uppgiven, kanske behöver du inte recensera varje bok som kommer i din hand, men för allt i världen låt din röst göra sig hörd även i fortsättningen./Leonardo

Bengt O. sa...

Min reaktion är densamma som Karins ovan. Jag får mycket intressant information från din blogg om litteratur som jag aldrig skulle ha hört talas om annars. Allt intresserar mig inte men mycket gör det.

Men du måste naturligtvis skriva om det du känner för. Jag har själv i stort sett slutat skriva om mina specialområden - det intresserar inte många och inte många lyssnar eller läser. Några gör men de har bättre informationskällor.

elina sa...

Jag skulle sakna din blogg och visst saknar jag lite recensionerna också fast min att läsa lista är nu mera ganska lång.

Malmö är ett slags Babels torn. Upplevde samma när jag passerade Skärholmen där jag bodde en gång i tiden i ett litet rött hus. Nu är det som sagt Babel och vi vet hur det gick sedan.

Anonym sa...

Du låter verkligen bloggen följa sitt namn: "vaka över ensamheten". Jag tycker ensamhet är välgörande, inte minst i ett så konformistiskt land som Sverige. När man håller sig för sig själv släpper de socialt betingade reflexerna sitt grepp över sinnet och det blir lättare att tänka självständigt.
Jag skulle sakna bloggen om du skulle lägga ner den. Men att fokusera på klassiker låter bra.

mvh
Joakim

Lasse O sa...

Om det nya Malmö vet jag inte mycket men det gamla var inte heller så gästvänligt. De tiotal gånger jag besökt staden så har jag oftast på bred skånska blivit utskälld för något mindre fel, som t ex när min gamle far på färjan från Malmö råkade stöta till en skånings backspegel och fick en utskällning som var mycket brutal. Andra aggressiva utbrott från skåningar och malmöbor under åren 1980-1990 inte heller att förglömma.
Kanske är min dialekt fel i skåningars öron och det är möjligen därför de blivit så aggressiva?
Hursomhelst har jag alltid fått vänligare bemötande i de båda svenska städerna Göteborg och Stockholm.

Magnus sa...

Hej Thomas.
Jag följer din intressanta och givande blogg så gott som regelbundet. Skulle vara mycket tråkigt om den försvann eller sakta tynade bort. Du har ju friheten att kunna skriva om precis om vad du vill. Om ett tema hos Montaigen lika gärna som en text om en utflykt i naturen. När man läser dina texter möter man en människa - inte någon tillrättalagd mediafigur!

/Magnus

Björn Nilsson sa...

Efter fyrtio års skrivande måste det vara en smal sak att 'lägga pennan på hyllan', eller ...? Problemet kan ju vara att det finns så mycket att skriva om att man storknar bara av den orsaken och vill lägga av! Lyckades själv med två dagars bloggpaus nyligen efter övermättnad!

Har ingen erfarenhet av Malmö. Här i Hufvudstadens inre delar (jo, jag är född och bor på Söder!) är det snarast gentrifieringen som är det stora problemet. Och huvuddelen av gentrifierarna är svennar i bolånekollektivet. Vill man nå problematiska områden av skånetyp krävs det ganska långa resor med kommunala färdmedel. - En otrevligt segregerad stad med andra ord.

Thomas Nydahl sa...

Tack för alla era kloka, uppmuntrande, tackeväckande, trösterika och vänliga kommentarer. Hoppas saken är helt klarlagd nu, att jag inte avser att sluta blogga, utan att det handlar om att jag kommit till vägs ände när det gäller det ständiga läsandet och recenserandet av nyutkommen litteratur. Jag kämpar mot förfärliga hälsoproblem, men att jag skulle sluta skriva är liksom något som inte finns i den verkliga världen.

Edward sa...

Tack Thomas för att du kommer att fortsätta skriva.
Jag är en pensionerad ingenjör, som mest läst facklitteratur i mitt liv.
Det är en fröjd att läsa din blogg, som tack vare din "bokliga bildning" ger en mer nyanserad bild av nutiden än Avpixlat och Aftonbladet.

Frederick sa...

Thomas,

Jag delar din bild av Malmö. Staden var knappast perfekt tidigare. Men varje gång jag går upp i stan känner jag oftast ilska, vämjelse och frustration. Malmö har blivit en konkokt av välgörenhetsrånare (alla dessa ändlösa hjälporganisationer som hoppar på förbipasserande), rumänska tidigare var hundrade meter, grupper av högljudda killar med arabisk bakgrund och machismo-attityd, en kommersiell nedskräpning där man får kryssa mellan gratisutdelande reklamarbetare och påflugna telefonbolagsarbetare. Malmöitiska (om än inte min favoritdialekt) hörs alltmer sällan. Det som hör alltmer är den staccato-sociolekt som verkar ha blivit den nya malmöitiskan - den med rötter i arabiska, persiska och språken från balkan. Arabiskan som hörs nästan överallt. Gymnasieungdomarna som så ofta tycks ha sina rötter i Mellanöstern snarare än i Sverige (vilket inte behöver vara ett problem men segregationen är uppenbar. Någon integration är det i stort sett inte tal om). En hårdhet i luften, skräp och papper på gator och torg, förfulning och nedgångenhet. De fortkörande unga killarna i sina BMWs, de ständiga mobil- och personrånen, skottlossningar (som nu renderar en liten notis i tidningarna), segregationen, isärglidandet. Jag har bott här i större delen av mitt liv men känner mig inte hemma i centrala Malmö längre. Tvärtom känner jag mig ofta som en främling i min egen stad. Otrygg och oviss om vart den är på väg.

Thomas Nydahl sa...

Tack också till er som skrivit kommentarer senare. Jag kan inte med ord uttrycka min tacksamhet. Och det gäller alla, så samlat säger jag TACK!

Anonym sa...

thomas

varje dag som man förmår fortsätta är en bragd. vi lever i modernitetens egen restprodukt; man tvingas bli någon slags renhållningsarbetare.

skriv om det som engagerar dig! det torde sammanfalla med det som (allt jämt) är meningsfullt och angeläget.

allt gott

einar

Icke troende ateist sa...

Att den arabiska kulturen dominerar över den västerländska fast den är i minoritet - som t ex i Malmö - betyder det att den är mer livskraftig än den västerländska? Eller vad beror det på?
/BEJ

Anonym sa...

Hej Thomas

Jag är född och uppvuxen i Malmö och jag håller med dig om stadens utveckling (förfall) jag känner mig de få gånger jag besöker staden otrygg och frågande. När det gäller Sevedsplan så bodde jag i området mellan åren 1975-1980 och trivdes utomordentligt i området. Det kallas visst i folkmun idag för lilla Mogadishu och inte utan förankring i verkligheten. Nä jag vet inte var Malmö och för den delen Sverige är på väg, men det verkar inte lovande. Tydligen är det tillräckligt många som vill se denna utvecklingen, oklart varför. Jag har stort utbyte av dina betraktelser, vilket visar att jag inte är ensam om mina farhågor för framtiden, så fortsätt gärna att skriva

Vänligen Mats