Finns Malmö eller är allt jag minns en illusion?

Till henne går jag när det är som svårast: Aldina Duarte i Lissabon

Det är torsdag nu. Jag hade bara tänkt reprisera min Malmö-text. Den äger ju sin aktualitet. Men som onsdagen gick fick jag några - inte särskilt nya - tankar i huvudet:

1/ Varför ska jag fylla en blogg med recensioner och läsningar? Jag är sedan den förste juni pensionär på riktigt. Jag skriver inte en enda rad för pengar. I 35 år skrev jag om litteratur i pressen. Vad hade jag för det? 700:- per text eller mot slutet, som mest en tusenlapp. Varför skulle jag fortsätta? Nej, jag kan inte hitta ett enda argument.

2/ Jag är alltså pensionär. Min plan är att skriva till varje bokförlag som skickar mig böcker och säga: sluta med det. Jag ägnar mig åt Montaigne och de andra väsentliga, inte behöver jag något annat. Jo, två stekta ägg till fika och en köttgryta till middag, inte något annat. Böcker har jag i tusental. Jag vill inte ha fler. Jag vill tvärtom tömma mina hyllor och lägga mig att vila.

3/ Till er, mina läsare, frågar jag: skulle ni sakna mina läsningar och recensioner? Jag tror inte det. Jag tror egentligen att ni förväntar er något annat, en bekräftelse eller ett instämmande. Jag har mött sådana läsare på sistone, och de gör mig så trött. De flesta ser ni aldrig, eftersom jag blockerar dem. Men jag ser dem, och det räcker för att jag ska bli illamående. Jag skriver inte för program, partier eller sekter. Jag skriver - höger, vänster, hönster hela vägen - därför att jag inget annat kan, förmår eller önskar. Jag skriver i full frihet utan minsta hänsyn till politiskt korrekta och ångestridna människor utan ryggrad.

4/ Finns det ett mål? Nej, jag tror inte det. Snart kan jag inte ens gå upp för trappan till arbetsrummet. Vad återstår då? Ryggläge, läsning, jämmerdalen? Nej, jag har två böcker till att ge ut. Efter det väntar bara tystnaden och barnbarnens besök.

Nu får ni läsa min repris av Malmötexten. Den kommer i min vinterbok. Vad som väntar efter det vet jag inte. Jag är innerligt trött.

Uppdatering 17/10: Jag avser inte sluta blogga. Jag avser sluta läsa och recensera allt som kommer ut. Jag har mailat de förlag som har mig på sina utskickslistor och bett dem stryka mig. Reningsbadet består av klassiker som Montaigne, Nietzsche, Cioran, Simone Weil, Czesław Miłosz, Imre Kertész och den politiska/filosofiska litteratur (klassisk och samtida) som verkligen intresserar mig. Det kommer förstås att påverka bloggens karaktär. Med nödvändighet. Tack för era kommentarer!

***



Rasmusgatan 2013. Foto: privat

Kan man åka till sin födelsestad och bli glad över återseendet? Jag kan det inte. Malmö är en stad som jag för alltid stötts bort av - och som jag i min tur stött bort. 1982 lämnade jag Malmö efter trettio år. Jag föddes på Sevedsplan där min familj bodde i en påver enrummare på Rasmusgatan, kom 1958 till det nybyggda förortshuset på Lorensborg och stannade där till 1969 då jag med bästa vännen flyttade till egen lägenhet på Gamla Väster. Familj bildade jag 1972 och bodde under åren fram till 1982 på Lindängen, Nydala och Bellevuegården med en kort avvikelse på landet.

Vi vandrade från Värnhemstorget till Möllan och tillbaka upp till Centralen. Det tog fem timmar med fikapauser och lunch på Möllan. Jag befann mig i det arabiska Malmö, vattenpipornas och den svarta ekonomins Malmö, slöjornas, hamas- och om-gud-vill-Malmö.

Jag trivs inte där. Jag känner mig obekväm trots att jag är i vad som borde upplevas som min stad. Men jag är en främling där, men en som saknar främlingens nyfikenhet, den jag hade under resorna i Israel/Palestina och Libyen. I Malmö vill jag inte vara en främling. I Malmö vill jag vara jag  - just den person som föddes, växte upp och formades till människa här. Det är jag inte i det nya, atomiserade Malmö. Malmö är inte en stad ens, den är en samling slutna enheter med väldigt liten förbindelse och väldigt stora etniska och sociala skillnader. Malmö är en vistelseort, en sönderslagen husmassa och en folksamling som tänjs ut i sina egna beståndsdelar, där individerna är främmande för varandra, parallellt lever och befinner de sig i livet men ändå i osynlighet, beslöjade, bakom ridåerna och murarna, inneslutna, inkapslade... Och språken skiljer dem åt. Också i den meningen saknar de malmöbons identitet, den som före etnifieringen delades också av människor som klassmässigt stod långt ifrån varandra.



Jöns Filsgat. 18. Min första bostad, 1969

Bussarna, skriken, spektaklen, människomassorna, tingel-tanglet, mobilringningarna, de sammanpackade anhopningarna av kroppar, det motbjudande och det bortstötande, Malmö som en universell kropp man måste tvinga sig igenom, med huvudet uppfyllt av fraser på alla de nya språken, de arabiska och de persiska, de andra från Afrika och Asien, de språk som formar nya generationer av icke-malmöiter.

Efter nio timmar var jag hemma igen. Hemma i hemlösheten och hemma i mig själv. Rotlös men med en rottråd, starkare, lite fastare förankrad...
 
Det kommer att dröja länge innan jag ens tänker tanken att Malmö finns. Och jag vet då att jag ljuger för mig själv. Igen. Malmö finns nämligen inte och har inte funnits på mycket länge. Den stad som hette Malmö är nu en global by, genomblåst av de "ideal" som tror att människor kan bygga ett liv på socialbidrag, som låter traditioner och arv monteras ner därför att de inte passar tidens krav på lydnad och likriktning, en global by som kring

Arbetets ära skapar en fyllecell, en narkotikaklassning och en ångestcentral, som tror att framtiden kan skrivas i neon när allt blivit svart-vitt, och som med tunga vapen och sprängmedel låter den ena maffian bekämpa den andra, samtidigt som centrifugalkraften förminskas av de dunkande diskotekrytmerna... ack nej, Malmö finns inte.