"Du söker mystiken, det okända/ på varje resa, i varje stad; / bland ruinerna, i barerna; / framför Vermeers mjölkupphällerska, / Picassos blå hemligheter; / eller Max Walters fruktansvärda månskära... / Du vill famna världen/ men vill världen famna dig?"
Det är just i en dikt som denna jag citerar, Dubrovnik, som det resande paret hela tiden, medvetet eller omedvetet, också vistas i något som bäst kan beskrivas som kulturhistoria. Är det inte så man måste göra? Eller räcker det att bara ansluta till solsemesterskaran som klär av sig och häller upp drinkarna direkt?
"En ganska stillsam restaurang/ i Kraków en sen sommarkväll.../ Ett enda möte mellan två ord var nog/ för oss att börja tala om livet/ Det var en röd ros på en silverkedja/ som förde oss samman - Nästa / kväll var det samma sak: vi berörde/ varandra med ord och uppriktighet; / allt verkade möjlig, allt var redan känt - / och nattens måne bar hoppets ljus"
Ja, det är ett annat sätt att resa, detta att hellre söka klassisk kultur och i det belönas med möten. Jag skulle, om jag alltjämt kunnat gå mer än korta sträckor och uthärda ljuden och tempot, velat fortsätta så, i mitt Lissabon, mitt Black Country, mitt Jerusalem och bortom det välkända, kanske också till Svenssons Kraków när det regnar... Å andra sidan kan man alltid resa i poesin!
*
Blir du nyfiken på Kaj Svenssons nya bok kan du sända en rad till thomas.nydahl@gmail.com så förmedlar jag kontakten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar