I en mycket avlägsen tid fördes en diskussion om huruvida Sverige borde vara med i EU. I den diskussionen framhölls det att ett medlemskap skulle minska spänningarna och lyfta fram det som förenad Europas olika folk och nationer.Hur har det blivit? Jag skulle vilja påstå att det gått käpprakt åt - nationalism! Den giftiga, all tankeverksamhet förgiftande nationalismen är idag steget före allt annat. Jag har svårt att se ett enda EU-medlemsland där inte de nationalistiska rörelserna föds och växer till.
Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.
Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering.
En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egna rätten på andras bekostnad. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv givit oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen. Om vi inte ens förmår det kan vi lika gärna mötas i en kollektiv självförintelse.
7 kommentarer:
Man kan vara patriot och välkomna andra till platsen man älskar, det är jag alldeles övertygad om. Men platsen kommer att förändras med tiden, och närvaron av andra som inte är därifrån kommer att bidra till förändringen. Om patriotismen är defensiv, vad är det den ska försvara? Platsens oföränderlighet? Platsens grundkaraktär?
Hela kärnan av problemet ligger väl däri, i alla fall för mig. (sd) försöker valhänt försvara en oföränderlighet som inte är verklighet och som sannolikt inte heller de själva önskar sig.
Grundkaraktären - det är den vi behöver tala om! Går den att tala om? Finns det någon sådan? Ska man försvara allt i den, eller bara det önskvärda?
Många frågor till dig så här på fredagseftermiddagen!
Ja, många frågor som var och en är värd en essä minst.
Men jag tänker så här: vi har ett arv och ett språk.
Och så vill jag ruskigt gärna försvara den sekulära staten. Det är väl något att känna mycket konkret kärlek till?
Det får bli mitt bristfälliga och preliminära svar.
Jag har skickat mail till dig, har du sett det?
"Patriotism has nothing to do with conservatism. It is devotion to something that is changing but is felt to be mystically the same
[...]
I grew up in an atmosphere tinged with militarism, and afterwards I spent five boring years within the sound of bugles. To this day it gives me a faint feeling of sacrilege not to stand to attention during ‘God save the King’. That is childish, of course, but I would sooner have had that kind of upbringing than be like the left-wing intellectuals who are so ‘enlightened’ that they cannot understand the most ordinary emotions. It is exactly the people whose hearts have never leapt at the sight of a Union Jack who will flinch from revolution when the moment comes. Let anyone compare the poem John Cornford wrote not long before he was killed (‘Before the Storming of Huesca’)(1) with Sir Henry Newbolt's ‘There's a breathless hush in the close tonight’(2). Put aside the technical differences, which are merely a matter of period, and it will be seen that the emotional content of the two poems is almost exactly the same. The young Communist who died heroically in the International Brigade was public school to the core. He had changed his allegiance but not his emotions. What does that prove? Merely the possibility of building a Socialist on the bones of a Blimp, the power of one kind of loyalty to transmute itself into another, the spiritual need for patriotism and the military virtues, for which, however little the boiled rabbits of the Left may like them, no substitute has yet been found."
George Orwell, ur essän "My Country Right or Left"
Ditt resonemang om nationalism och patriotism är nog ganska klokt. Men jag funderar på om det kan finnas också en mycket mild nationalism - nationalismen behöver nog inte dömas så hårt som du gör. Historiskt sett har det ju funnits en hel del kopplingar mellan liberalism och nationalism till exempel. Det var inte alls främmande för de tidiga nationalistiska tänkarna (t ex Mazzini) att förena nationalism med en kosmopolitisk hållning.
En annan lösning är ju att koncentrera sina känslor till lokalsamhället och regionen. Regionnivån har ju inte lika blodig historia som nationalstaten. Detta skulle i så fall kallas lokalpatriotism snarare än patriotism. Jag kommer här att tänka på Heimat-regissören Edgar Reitz som verkar mena att Heimat inte främst hade med något nationellt att göra utan istället med något mycket mer lokalt./Jonas Axelsson
Språket verkar vara en bra och tämligen odiskutabel gemensam nämnare. Det finns tydliga regler för vad som betraktas som ett officiellt minoritetsspråk, och de fem som finns i Sverige har nått detta erkännande i kraft av att de talats här sedan åtminstone 1700-talet och framåt (källa: Wikipedia). Samiska och meänkeli (det som vi vant oss att kalla för tornedalsfinska) är språk som talats i sekler av människor vars ursprung är det territorium som idag är Sverige. Jiddisch och romani, och kanske också finska, är annorlunda i det avseendet, men det finns andra väl genomtänkta anledningar att erkänna dem som minoritetsspråk. För övrigt talas svenska i Sverige, på ett antal olika dialekter.
Skrapar man på ytan är det inte självklart enkelt. Eftersom svenska är huvudspråket i Sverige innebär en anpassning till Sverige att man talar svenska. Att finska är ett officiellt minoritetsspråk i Sverige innebär också att det är mer acceptabelt att det bland finsktalande som invandrat under de senaste femtio åren finns människor som knappast talar svenska. Just ett sådant mönster vi under inga omständigheter vill se. Men OK, låt oss se det som ett olyckligt undantag - i övrigt kan vi försvara det svenska språket.
Fast vad innebär det, utöver det att svenska ska talas? Ska den litterärt rika svenskan också försvaras mot den inre anglifieringen? Hur?
(Jo, jag tycker förstås att svaret på den andra frågan är "ja", och misstänker att det på den tredje är "genom att använda ett rikt och varierat svenskt språk")
Men det övriga arvet? För mig är det genuint viktigt i det här sammanhanget att det kulturarv som definieras är ett som är relevant för hela befolkningen. Att diskutera vad kulturarbet består i torde delvis vara en intellektuell sysselsättning, men den diskussionen måste landa i något som är genomgående relevant för svenskar. August Strindberg och Ingmar Bergman kan aldrig bli definitionsbärare av vad svensk kultur är. Selma Lagerlöf och Ingrid Bergman möjligen.
Men vad ska vi göra med Camilla Läckberg och Liza Marklund om det är vad många svenskar slukar?
Om man bortser från det faktum att det är ett genomgående skandinaviskt engagemang (som kanadensarna delar med oss) så är uppskattningen av naturen och vurmen för att vara ute i den och den friska luften det bästa exempel jag kan finna på något som kännetecknar och särpräglar svenskarna i jämförelse med merparten av de som bebor kontinentala Europa.
Därför tycker jag mycket om de initiativ som finns på olika håll i Sverige att visa människor från andra länder sätt att umgås med den svenska naturen.
Frederick, Jonas och Anna, tack för era bidrag till diskussion, jag uppskattar dem mycket!
Skicka en kommentar