Aleksandar Hemon: Lazarusprojektet.

Aleksandar Hemon: Lazarusprojektet. Med bilder av Velibor Bozovic och från Chicago Historical Society. (Albert Bonniers förlag, översättning Kerstin Gustafsson).

"Jag är framför allt intresserad av pogromen 1903" säger berättaren till Iuliana, föreståndaren för Chisinaus Judiska Museum i Bukovina. Han frågar henne därför att han är på jakt efter sanningen om vad som hände Lazarus Averbuch, den unge jude som överlevde pogromen och genom flykten hamnade i Chicago, där han dödades av polisen.

Så kunde man sammanfatta bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemons nya roman, ett mästerligt stycke dåtids- och nutidshistoria sammanvävd till en bild av folkmordens och hatets mekanismer.

Hemons tidigare översatta romaner, Frågan om Bruno (2000) och Nowhere Man (2003) utkom i förlagets Panache-serie. Nu är det ordinarie förlagsetikett som gäller. Man kan tolka det som att exklusiviteten för denna författare ska bort. Han ska bli en författare för den stora läsekretsen. Och just det är Lazarusprojektet värt.

Chicago 1910.

Två berättelser tvinnas alltså samman. Först den tidiga 1900-talsberättelsen om de fattiga judarna i Chicago, där anarkismen frodas och kampen för rättvisa och brödföda mer är förknippad med proletära judiska rörelser än med den nationella sionistiska. Emma Goldmann, legendariska föreläsaren, finns med i denna berättelse, och det är till och med möjligt att hon har ett slags huvudroll. Det sägs nämligen att Lazarus söker upp Chicagos polischef för att varna denne för Goldmanns ankomst. Men i polischefens ögon är Lazarus en smutsig anarkist. Han skjuter honom i preventivt syfte.

Den andra berättelsen handlar om Hemons alter ego som reser i de forna öststaterna för att söka sanningen om familjen Averbuchs öde. Han reser tillsammans med vännen från Sarajevo, fotografen Rora. Deras resa blir också berättelsen om vad som skett i dessa länder efter 1989. Det handlar om djup nöd, etniska konflikter, tröstlöshet och krig.

Ett slags klimax kommer när det visar sig att den vackra museumföreståndaren, Iuliana, är en ung representant för släkten Averbuch. Hon för dem till begravningsplatsen, de sista trådarna kan knytas samman.

En liten film om projektet kan du se här.