Främlingen av Albert Camus i nyöversättning av Jan Stolpe (Bonniers)

Jan Stolpes nyöversättning av Främlingen av Albert Camus (Bonniers) är en bok för en lång kväll eller en halv natt. Jag började före midnatt och var färdig när fåglarna börjat sjunga. Oupphörligen fascinerad. Hur gjorde Camus? Vad var det som fick hans prosa att verka så enkel och självklar att man inbillar sig att Främlingen var lättskriven? Knepet fanns inom honom. Knepet var inget knep utan ren talang.

Jan Stolpe gör hans franska till en svenska av samma slag. Berättelsen låter sig berättas, kapitel för kapitel, tills hela sagan ligger där, utvecklad, färdig och slut, framför en. Jag måste medge att jag gillar Meursault. Han låter det mesta passera okommenterat, han orkar inte argumentera. Han håller hellre med än börjar diskutera, så får han i alla fall vara ifred. Tror han. När hans mamma dör försöker han, och lyckas, hålla sig så känslomässigt neutral som möjligt. Han gör det som förväntas av honom, varken mer eller mindre. När han kommer tillbaka från begravningen jobbar han och noterar vad grannarna i huset i Alger gör. Han är inte glad för att gubben Salamano misshandlar och förnedrar sin hund. Men han ställer upp för Raymond när denne behöver förnedra sin kvinna. Själv försöker han hantera Marie, som säger att hon älskar honom och vill gifta sig. Ja, säger han, det kan vi göra. För du älskar väl mig, frågar hon och han svarar, uppriktig som alltid: nej. Men gifta sig med henne kan han ändå tänka sig.

Berättelsen tar ny sats och vänder när Meursault tillsammans med Raymond och dennes vän Masson ska försöka reda ut konflikten med de arabiska männen på stranden. Det slutar med att Meursault skjuter ihjäl en av dem. Resten av romanen följer vi honom i häktet och under rättegången. Inte heller där kan han - eller ens får för sin advokat - tala för sin sak. Han håller med om det mesta och döms till döden. Bokstavligt talat allt vänds emot honom, också det faktum att han inte ville se sin döda mor i kistan. Så kan vår "vanlighet" alltid vändas till ett brott. Vi lever våra vanliga liv men kan i ett tillspetsat läge anklagas för just det! Det enda Meursault önskar sig är att det ska komma många människor för att se honom avrättas, och att "de hälsar mig med hatiska skrik".

Michael Azar har skrivit ett efterord till den nya utgåvan. Få kan väl Camus som han: "Vi öppnar romanen och träder själva in i det soldränkta och sönderfallande franska Algeriet. Vi hör Meursaults fräna och klarsynta röst berätta om moderns begravning, om stunderna av sinnlig glädje, om mordet på araben och om den död som väntar honom."