Anna-Lena Laurén: I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk (Söderströms)

Säg Beslan: terrorism, blod, många döda barn. Säg Tjetjenien: terrorism, blod, många döda barn. De massmediala bilderna är entydiga: från Kaukasus kommer islamisterna, de utför blodiga terrordåd, riktade mot civila. Och de ryska presidenterna sänder sina soldater att mörda, plundra, våldta och bomba från luften.

Bilderna är nog så sanna. Attentaten nog så verkliga. Krigen smärtsamt verkliga. Men är dessa bilder ett slags ”sanning” om Kaukasus? Naturligtvis inte. De är fragment godkända för masspridning.

Anna-Lena Laurén, korrespondent för finska Yle och författare till en tidigare bok, De är inte kloka, de där ryssarna, berättar nu om sina resor i Kaukasus i I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk. Hon är en god berättare, som både ger ett historiskt perspektiv och motbilder av nuet. Låt mig börja med att fråga mig själv och er, känner vi till de folk hon berättar om: avarer, darginer, kumyker, lezginer, laker, tabarasaner, rutuluer, aguler, nogaier, azererer, kabardiner, balkarer, osseter, abchazer, georgier, armenier, osseter, tjetjener, megreler, svaner, lazer, bergsjudar, kurder och så ryssar förstås? Här finns små folkspillror, här finns majoritetsbefolkningar, här finns kristna och muslimer, och så bergsjudarna förstås. I detta myller av traditioner, av bergs- respektive slättfolk, av språk och religioner, gjorde en gång i tiden Sovjetunionen det mest oförlåtliga, man drog gränser, inte utifrån verkliga behov och förhållanden, utan för att folken skulle styras genom att splittras och spelas ut mot varandra.

Naturligtvis sätter Anna-Lena Laurén särskilt ljus på sådant som är mest omtalat: Tjetjenienkriget och det senaste kriget mellan Georgien och Ryssland, med fokus på de små utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. Hon visar något annat än det vi matats med under pågående krig. Hon visar varför Georgien kanske inte är det vita lamm som USA velat framställa det som och varför vissa småfolk med största glädje velat alliera sig med Moskva. Komplexiteten i det sönderfallande imperiet kräver försiktighet och ödmjukhet, och jag tycker att Anna-Lena Laurén visar just det.

Som resenär är Anna-Lena Laurén mycket sympatisk. Hon är personlig på samma sätt som den betydligt mer kända norska kollegan Åsne Seierstad, men frågan är om inte hennes kunskaper och insikter är både bredare och djupare. Hon berättar utifrån de enskilda mötena, om individer, om deras egenheter och personligheter. Hon redovisar kaukasiska traditioner, t.ex. gästfriheten som är så central, kopplad till hedersbegreppet. Som gäst är man ”sänd av Gud” och behandlas därför med traditionens hela pietet.

Anna-Lena Laurén har skrivit en bok som fått mig att öppna ögonen för annat än det som finns på dagsagendan och som skapar så svarta rubriker. Hennes berättelser om vardagslivets vedermödor, om drömmar och förhoppningar, om frihetslängtan och fattigdom gör ett starkt intryck.