måndag 25 oktober 2010

Artur Szulc: I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41(Norstedts)

Det händer mycket sällan att jag läser en samtida svensk fackbok och frågar mig om författaren alls haft några källkritiska infallsvinklar på materialet. Men nu har det hänt.

Artur Szulc har skrivit boken I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41 utifrån tanken att något i historieskrivningen har försummats. Det har han kanske rätt i. Vad vet vi egentligen om den sovjetiska halvan av övergreppen på Polen under andra världskrigets första skede? Inte mycket. Ändå har sedan 1999 Kommunismens svarta bok funnits på svenska. I bokens tredje del, kapitel ett, Polen ”fiendestaten”, finns ett särskilt avsnitt om konsekvenserna av tilläggsprotokollet i ”icke-aggressionsavtalet”, inklusive Katyn-massakern.

Men på svenska finns det kanske ingenting skrivet i bokform förut. Däremot vet vi det mesta som är värt att veta om Nazityskland ockupation och söndertrasande av både den polska nationen och det folkmord på framför allt den judiska befolkningen som Hitlers regim stod bakom. Szulc vet att det bara är halva sanningen. Jag började därför läsa hans bok med stor nyfikenhet och jag fick verkligen veta en mängd saker jag inte vetat förut. Stalins regim höll verkligen sitt ord i de hemliga tilläggsprotokollen till Molotov-Ribbentrop-pakten. Man inte bara tog ”sin” halva av Polen, man förgrep sig också grovt på befolkningen och dess territorium och hembygd. Szulc granskar också Katynmassakern på ett ingående och mycket trovärdigt sätt.

Men så finns det något som skorrar falskt i boken, och som i stigande grad irriterar mig. Stundtals får man den starka känslan av att den verkliga boven i dramat att den judiska befolkningen i östra Polen. Smaka på dessa slumpvisa citat (som hade kunnat mångdubblas):

”Vid ett tillfälle anfölls en tågstation av en grupp civila judiska huliganer…”

” Ett stort antal av dem (judarna) samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.”

”Frågan huruvida polska judar (…) välkomnade Röda armén av fruktan för tyskarna har historiker tvistat om.”

”Polens judar (…) hejade på Röda armén.”

”Judar härskade över byn…”

”Under ledning av en judisk handlare (hade de) överfallit byns administration…”

Eftersom boken gång på gång pekar ut judar som femtekolonnare och skyldiga till grova övergrepp på civilbefolkningen ställer jag mig frågan: vad är det som i arkiven skiljer ut en jude från en ukrainare eller en vitryss och gör den skyldiga till terror mot polacker. Ukrainarna och vitryssarna utgör två nationaliteter i det område som Röda armén ockuperade och våldtog. Judarna är en folkgrupp. Kan vi lita på att arkivtexterna och vittnesmålen skiljer dessa människor åt? Hur gjorde de om en ukrainare eller en vitryss förgrep sig på en polack? Hur gjorde de om en ukrainsk jude eller en vitrysk jude stod för övergreppet – arkiverades människorna bakom händelsen då som ”judiska”. Jag ställer mig mycket skeptisk till den citat- och resonemangsteknik som Artur Szulc använder och jag hade kunnat anföra väldigt många exempel på hur den ser ut, men nöjer mig med ovanstående.

Kan någon idag förneka att det var just judarna som blev det i antal och omfattning största offret för den nazistiska förintelsen? Nazister och stalinister visste hur de skulle etikettera en människa som "jude" alldeles oavsett dennes nationalitet. Det står inte på något sätt i motsättning till det faktum att det polska folkets lidande var ett faktum. Både Hitlers och Stalins regimer begick omfattande folkrättsbrott i Polen, och Sovjetunionen skulle i många årtionden efter andra världskriget ockupera och styra landet med hjälp av en medlöparregim.

I den här boken blir judarna förövare och inte offer. Det gör mig mycket misstänksam, eftersom hela efterkrigstiden präglats av denna syn på judar i sovjetblockets länder. Var det en tillfällighet att den polska regimen 1968 satte igång en våldsam kampanj mot judarna, vilket fick de flesta av dem att lämna landet? Polens judar rensades från kommunistpartiet, tvingades skriva på lojalitetsförklaringar, de blev trakasserade vid universitet och på arbetsplatserna. Och till slut uppmanades de att lämna landet. Det var det många som gjorde. Hela denna process kallades ”anti-sionistisk”, vilket redan då var en eufemism för antisemitism och judefientlig politik. I grunden hade den inte ett dugg med Israel att göra.

Var det en tillfällighet att skådeprocesserna 1952 i Tjeckoslovaken handlade om ”judiska läkare”? Ett vittne, Jerzy Lipchytz i Göteborg berättar: ” I Tjeckoslovakien 1952 dömdes generalsekreteraren för kommunistpartiet, Rudolf Slansky och 13 andra högt uppsatta kommunister för att vara trotskister, titoister och sionister, de flesta judar precis som Slansky. Han dömdes till döden för spioneri mot Sovjetunionen och förräderi mot kommunismen och avrättades efter en offentlig antisemitiskt präglad rättegång. 11 personer avrättades i Tjeckoslovakien.”

Så såg den statssanktionerade antisemitismen ut. Är det en tillfällighet att den färgar av sig i de polska arkiv som Artur Szulc arbetar med? Jag tror att en mer kritisk blick skulle ha röjt det verkliga förhållningssättet. De ukrainare, vitryssar och polacker som var judar omnämns inte med sin nationella tillhörighet. De är kort och gott judar. Och det är i sin tur en klassisk antisemitisk kliché.

Saken hade tett sig radikalt annorlunda om man påpekat att kommunister, oavsett om de var kristna eller judar, av polsk eller annan nationalitet välkomnade Röda armén. Så var det naturligtvis. Men den överväldigande majoriteten bör rimligen ha uppfattat invasionen som ett hot mot det vardagsliv alla människor strävar efter att ha. Varken att med hurrarop välkomna en inkräktare eller stå vid vägkanten och lismande krypa för den således.


Jag misstänker att den djupt rotade antisemitismen i Polen i hög grad präglat det som finns arkiverat. Kan det rentav vara så att författaren inte läst dessa arkivtexter tillräckligt kritiskt för att se det sambandet? Även om jag välkomnar boken som ett första försök att på svenska skriva östra Polens historia under åren 1939 till 1941 – en historia som i allt väsentligt liknar den baltiska – så ifrågasätter jag författarens ständiga hänvisningar till landets judar som förövare.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Sven-Erik Klinkmann:

Apropå märkliga tolkningar av historien läste jag med en känsla av djupt obehag en debattartikel i senaste numret (7/2010) av den finska kultur- och debattidskriften Kanava där en finsk vicehäradshövdning, Matti Norri, påstår att Hitler inte var diktator och att Nazityskland ägde ett avsevärt mått av frihet. Till skillnad från totalitarismen i Stalins Sovjetunionen fanns det nämligen enligt Norri en betydande frihet i det nationalsocialistiska Tyskland. Han skriver att Storbritannien under andra världskriget var en mer totalitär stat än Tyskland (hans referens på den här punkten är en professor vid Birminghams universitet, Gordon Cherry) och talar om det nationalsocialistiska Tysklands välfärdsstatsideologi och dess effektiva förverkligande liksom om en utjämning av klasskillnader. Ända fram till andra världskrigets början visades i Nazityskland amerikanska filmer, kunde man lyssna på radioprogram från andra länder medan tidningar som Time och Life fanns i tidningskioskerna i landet.
Och, skriver Norri, Hitler var ingen diktator, eftersom en diktator enligt honom ger order som hans underhuggare sedan verkställer. Men Hitler visste att det lamslår initiativförmågan. Jag citerar ur Norris text (översättningen är min):

”Efter andra världskriget var det en orsak till förvåning att man inte hittade någon order av Hitler om utrotningen av judarna. Inte heller gav han order om just något annat heller, förutom självfallet som ledare för krigsföringen. Han la fram målsättningar, som företagen fick tävla om att förverkliga. För det ändamålet grundade han också konkurrerande förvaltningsgrenar, till och med en andra armé, Waffen-SS vid sidan av Wehrmacht. På så vis bevarade han initiativförmågan i samhället. Och på det viset bevarades en avsevärd frihet. Benämningen Führer, Den som leder, beskriver väl hans sätt att fungera. Detta var en grundläggande skillnad mellan hans och Stalins system.”

Det som enligt min mening totalt brister i Norris analys är helhetssynen på Hitler och den ondska han och det han representerade innebar. Begrepp som konkurrens och fri press (som de facto knappast var så fri som Norri anför) blir i ett perspektiv som de nazistiska brotten mot mänskligheten helt tomma på innehåll och meningslösa, de leder helt fel och skapar en illusion av att Hitler och nazismen skulle ha haft en ”bättre”, mer rationell sida.
För att förstå hur ”rationaliteten” hos Hitler och nazismen fungerade är det Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället man får gå till. I Norris framställning blir Hitler en lärjunge till lord Keynes. Skrämmande läsning.

Maria sa...

Thomas:

Du skriver, att "judarna blev det i antal och omfattning största offret för den nazistiska förintelsen" (och det torde inte någon vilja bestrida).

Du beskriver inte de judar som blev offer som tyskar, polacker, tjecker, ungrare osv. När judar är offer, så anser du att de inte skall omnämnas med sin nationella tillhörighet. De är kort och gott judar

Däremot anser du, att det är en "en klassisk antisemitisk kliché" att beskriva judiska gärningsmän på samma sätt dvs som judar.

När judar i Östeuropa är gärningsmän, så anser du, att de bör beskrivas med sin nationella tillhörighet (och inte som judar).

Men när judar i Östeuropa är offer, så anser du, att de bör beskrivas som judar (och inte med sin nationella tillhörighet).

Varför vill du stipulera denna inkonsekventa hållning??

Det förbluffar, inte minst eftersom du reagerar mot precis den här inkonsekvensen när det gäller t.ex. situationen i Malmö.

När invandrare och deras ättlingar begår brott så beskrivs de som "svenskar" och konsekvenserna för dem, som blir offer, ignoreras av politiker och media.

När invandrare och deras ättlingar blir offer för brott, så beskrivs de däremot som invandrare och politiker och media är mycket upprörda. Du (liksom jag och alla tänkande människor) upprörs av den här inkonsekvensen.

Jag förstår inte varför du rekommenderar samma sorts inkonsekvens när man talar om judarna i Europa?

Jag är genuint förbryllad över, att man skulle eftersträva, att inte alls kategorisera en befolkning (som de facto kategoriserar sig själv) och ännu mer förbryllad över, att man skulle vara inkonsekvent i sin kategorisering.

Någon beskrivs som svensk, om han begår brott - men samma person beskrivs som invandrare om han blir offer för brott. Någon beskrivs som t.ex. ryss om han begår brott - men samma person beskrivs som jude om han blir offer för brott.

Varför denna inkonsekvens?

Artur sa...

Två förtydliganden, min bok kom ut den 18 oktober och de vittnesmål som jag har använt nedtecknades under kriget i enkätform. Ingenstans i enkäten fanns det en fråga som rörde judar som grupp eller deras beteende i östra Polen 1939-41.