fredag 1 oktober 2010

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning Lars W Freij)

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon. I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter ”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv.”

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom. Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder En ordens guldsmed, har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad ”en ordens guldsmed” kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.

*

Pascal Merciers roman ingår i en lång tradition där författaren döljer sig bakom en pseudonym, och där hans eller hennes verk i sig refererar till andra historiska personer eller skeenden av samma art. I Merciers fall är det framför allt Fernando Pessoa som stått modell för romanidén. Pessoa, som levde i Lissabon mellan 1888 och 1935, räknas idag som en av den europeiska litteraturens stora modernister, som uttryckte sig i såväl poesi som prosa, dagbok som aforism. Han har blivit mycket upphöjd i sitt hemland och nationalutgåvan av hans samlade verk är under långt framskriden utgivning. Under sin livstid publicerade Pessoa endast några mindre saker. Han försörjde sig som kontorist och var svårt alkoholiserad. Hans kanske viktigaste verk, Orons bok, som utgavs under en av heteronymernas namn, Bernardo Soares, finns på svenska.

Kanske skulle man också påpeka att författaren Pascal Merciers namn också är en pseudonym? Han heter egentligen Peter Bieri, och är en välkänd schweizisk filosof, men det upplyser inte förlaget oss om. Marknadsavdelningen på förlaget kanske misstrodde uppgiften? Jag tycker själv att det ger hans roman ytterligare en komisk dimension.

2 kommentarer:

Einar J sa...

Thomas!
Bland all den intressanta läsning du refererar till dyker här ett namn upp som får klockor att ringa hos mig.
Bakom denne Pascal Mercier skulle alltså Peter Bieri dölja sig, ett namn som jag letar efter och återfinner i min filosofiska avdelning av hyllorna. På 70-talet gav Bieri ut en intressant bok med titeln "Zeit und Zeiterfahrung". Jag vill minnas att jag den gången inspirerades att skaffa den av Lars Gustafsson, som skrev om den i något sammanhang som jag glömt.
Jag tog mig inte igenom hela den grundligt utredande filosofiboken (av de gamla förstrykningarna att döma). Bieris/Merciers litterära skrivande är säkert mera tillgängligt, och det var intressant att få veta att även denne lärde herre som så många andra nu inspirerats av Pessoa - och blivit skönlitterär författare.

Thomas Nydahl sa...

Einar, så glad jag blir för det du skriver. Du är den förste i min bekantskapskrets som läst honom som filosof. Men nog märks det i romanen vad han har för bakgrund!

God helg! Thomas