V.S. Naipaul: A Writer´s People. Ways of looking and feeling (Picador 2007)

Nobelpristagaren V.S. Naipaul vill i sin essäsamling A Writer´s People förstå sitt tidiga vuxenlivs författare och sätta in läsningen av dem i olika perspektiv: dels den egna flytten till London från Trinidad, dels livets alla skeden från tjugoårsåldern fram till idag, då åldrandet kastar ett helt nytt ljus över de lästa texterna och deras upphovsmän, men också utifrån det framväxande egna skrivandet. Det fascinerande med denna essä, bestående av fem fristående texter, är att Naipaul, trots omvärderingarna, får mig att undra om han kan förbli solidarisk med sin egen ungdom och med det som främjade hans utveckling fram till ett eget författarskap. Varje text, varje nytt författarskap, som av en händelse eller på rekommendation kom i hans väg tycks ha varit en pusselbit till det som skulle bli hans eget skrivande.

Bokens fem texter utgår ifrån liv och läsning på Trinidad, i London, olika indiska orter samt mitt i ett franskt arv som omfattar Flaubert och hans Madame Bovary. Det som på Trinidad handlar om ett slags rotsystem som växer fram i dikten, blir hos det franska arvet en del av något mer förfinat, ett slags högkultur att sträva emot.

I London kommer Naipaul nära Tony Powell, som på 1950-talet var redaktör för anrika Punsch. De hade tagit emot Naipauls debutbok välvilligt. I denna krets fanns också Kingsley Amis. Det är sådana människor han med lätt hand skriver om. När han går djupare, gör han det om sin ungdomstid, med upptäckten av en ung poet från grannön St. Lucia. Poetens första bok, ett tunt dikthäfte, har just publicerats på Barbados, året är 1949. Naipaul läser inte poesi. Det har språkliga skäl. Han kommer från en hindi-talande familj och engelskan är fortfarande ett språk han nalkas. Men han blir berörd av det han hör ryktas om den lilla boken. Han köper den inte, för lika lite som engelskan ännu är hans språk, är inköp av andra böcker än de som används för studierna något som tillhör familjens vanor. Boken heter 25 Poems och har skrivits av en man som senare skulle bli nobelpristagare: Derek Walcott. När han nu skriver om boken femtio år senare ser han mer än han var förmögen att göra 1955. Han inser att det finns en ”svart” romantik i den, och att denna varit viktig i en propaganda där det substantiella varit föreställningen om ett slags ”ö-kultur”, som Naipaul menar är helt ny och utvecklad först under 1900-talet som ett resultat av brittiska resenärers rapporter om en soldränkt tillvaro. Så uppstår sprickan mellan å ena sidan de kommersiella krafternas marknadslögner, och litteraturens försök till att teckna en sann bild av mänskligt liv.

Naipauls hemstad Port of Spain hade varit något helt annat än en turistort. Sprickan i Walcotts författarskap blir synlig för honom: ”Jag tror inte att vi som barn på Trinidad tyckte att vi gick omkring i en befriande skönhet, som Walcotts svarta barn; kanske kände vi det motsatta”. Walcotts första diktsamling beskriver en ö utan människor. Poeten är ensam i landskapet. Endast fjärran kan man ana några svarta barn och någon enstaka fiskare. Det är om detta sceneri Walcott skriver att han plötsligt insåg att han var svart. Inför detta protesterar Naipaul: Ånej, det här är alldeles för oskuldsfullt, här skapar Walcott ett slags ”svarthetens idé” och den, i egenskap av ras-tänkande, kombinerad med religiösa föreställningar, gör hans ö till en mytisk plats.

För Naipaul själv handlar det inte om mytologi utan om handfast erfarenhet. Hela hans komplexa bakgrund, som rymmer indiskt, karabiskt och brittiskt, utgör grunden för ett författarskap där inte minst den litterära essän når sina höjdpunkter.

Den svenska översättningen heter En författares krets. Olika sätt att se och känna. En essä i fem delar, och utkom 2009 (W&W, översättning av Rose-Marie Nielsen)