Sektmänniskans längtan efter bekräftelse

Sektmänniskans främsta kännetecken är hennes val av fränder. De som alltid säger detsamma som hon är godkända som medlemmar i sekten. Hon omger sig alltid med människor som inte nöjer sig med att nicka instämmande, utan som i tal och skrift broderar vidare på hennes utsagor. Om sektmänniskan säger att 11 september-attackerna planerades av Israel och Pentagon kommer hennes fränder ofelbart att söka upp videofilmer på nätet som bekräftar hennes utsaga och de kommer dessutom att förklara att de "länge misstänkt" att det förhöll sig just så. Hon ser, i stort som i smått, ett globalt mönster av konspirationer och hela hennes politiska engagemang styrs av det.

Sektmänniskan finns i politiken såväl som i kulturen. I politiken känner vi igen henne som rättshaverist eller extremist. Hon maler och tuggar samma tes år efter år, tills hon plötsligt tystnar och försvinner från offentligheten. I kulturen möter man henne i litteraturens värld, där hon helst håller hov med fränder som fyller i de eventuella luckorna i hennes texter, inte för att förnärma eller tillrättavisa henne, utan för att visa sin lojalitet och hängivenhet. Sektmänniskan ser sin krets växa till en handfull människor, med vilka hon bildar sin ur-cell, ett slags organisation som inåt dyrkar föremålet för sin beundran, och som utåt avvisar varje form av kritisk diskussion som kan orsaka revor i den egna föreställningsvärlden. Den litterära sekten tror att Sanningen om Den Store Författaren ska uppenbaras av dess medlemmar. I sina textanalyser uppfinner de språket på nytt.

Sektmänniskan är lycklig och skapande så länge revorna inte uppstått. Hon ger intryck av att vara kreativ, rebellisk, en outsider som utan hänsyn till egen vinning eller social status slåss för det hon tror på. Hon kan på kultursidor, i bloggar och olika digitala diskussionsfora komma att betraktas som en frisk fläkt, och en udda röst som alla är i behov av att lyssna till. I samma stund revorna kommer ser hon sig om efter konspiratörer, fiender, avfällingar och onda människor. Hon ser sig aldrig mer i en spegel utan vänder hela sin energi mot revorna.

Bild: Francisco de Goyas målning Courtyard with Lunatics, 1793-94, (har inte lyckats hitta originaltiteln).