Författarinnan Janna Thorström föddes 1968 i Esbo, växte upp i Grankulla och kom senare till Helsingfors för biologistudier och tanken att hon skulle bli medicinsk forskare eller läkare. Men efter ett år började hon på Konstindustriella högskolans avdelning för beklädnadskonst, en befriande tid som hon själv karaktäriserar som ”en lekskola för unga vuxna i slyngelåldern”. Där fick hon prova på allt möjligt, måla, sy kläder, blåsa glas, och så gjorde hon dokumentärfilmen Spagettibenen som fick Invalidförbundets pris för bästa handikapprelaterade tv-program – gjort i samproduktion med FST. Det var 1997, sedan hon redan hösten 1990 bytt väg via avdelningen för grafisk formgivning, där hon också tog sin examen som konstmagister.När jag frågar Janna om hennes bildningsväg berättar hon att hon redan i barndomen var tokig i litteratur, film och teater. Som elvaåring läste hon vuxenlitteraturen, oavsett om hon förstod den eller ej. ”Det var som att smygkika in i vuxenvärlden” säger hon. Redan som fjortonåring började hon skriva dagbok och gör så alltjämt. Under tiden på Konstindustriella började hon experimentera med ett slags texter som kom inifrån, där avståndet till det skildrade minimerats och försöken att nå in till kärnan så småningom kom att utgöra basen för debutboken Vinterbad.
Som artonåring fick Janna Thorström sin diagnos. Hon hade trots en vanlig barndom med lek, dans och skidåkning förstått att något var fel. Förändringarna kom allt snabbare och hennes muskelsjukdom kan vanligen leda till beroende av rullstol i trettioårsåldern. Själv har hon passerat fyrtiostrecket utan en sådan, ”jag är enträgen och envis, rör på mig och lever hälsosamt” förklarar hon det med.
Efter att jag under bokkalaset den 6-8 november 2009 i finlandssvenska Ekenäs sett Janna Thorström berätta för en publik fängslades jag av hennes starka utstrålning. Jag visste inte vem hon var, men lyssnade till berättelserna från Indien och samtalet kring hennes nya bok. Jag köpte mitt exemplar för att ta med hem, men redan på hotellrummet började jag läsa Buktalaren. Vid hemkomsten till Sverige läste jag också hennes debutbok Vinterbad, och märkte att det var en sak ur böckerna som nästan blev en bild för mig: det fysiska, själva den mänskliga, ja konkret också kvinnliga, kroppen sådan den skildras och är närvarande i hennes prosa.
Det fysiska är nämligen starkt påtagligt i Thorströms båda böcker. Det är kanske rentav centralt för hela hennes skrivna värld, som en återspegling av det egna livets fysiska besvär. Jag tycker mig se en sådan pendelrörelse i båda böckerna, och den är, med tanke på hennes fysiska handikapp, varken märklig eller oväntad. För Janna Thorströms böcker är en kraftfull och trotsig protest mot de hinder som sjukdomar utsätter oss för. Bortom det fysiska finns det alltid en dröm: den drömmen handlar om njutning och gränslöshet, men den handlar också om det lilla och vardagliga i fysisk beröring: händer, munnar, kön som närmar sig varandra så som grundläggande naturlagar har bestämt för oss. Men det finns ju mer än så, bortom detta första och avgörande intryck av hennes båda böcker. Det finns konkreta berättelser.
Jag frågar henne hur pass starkt det självbiografiska inslaget är i den nya romanen, och hon berättar: ”Jag har varit i Indien på ett ayruvediskt hälsoställe tre år i följd och det är klart att jag använt mig av mina egna erfarenheter då jag till exempel beskrivit hur en behandling känns. Och jag tror att det lätt smyger sig in små detaljer från ens eget liv då man skriver”. Ändå vill hon att vi ska förstå att både huvudpersonen Emilia och hennes förhållande med den före detta pojkvännen och Marco är påhittade historier, Thorstöm ville stiga in i en fiktiv persons verklighet och eftersom hon målat en hel del själv var det roligt att uppfinna en kreativ värld åt Emilia.
Redan det faktum att författarinnan reser som hon gör och att det i båda hennes böcker ges en bild av en rörlig människa som lägger planeten för sina fötter, gör mig nyfiken och jag undrar rakt på sak över hur man förenar de praktiska hindren med både en fysisk och själslig flykt. Hon säger att det förvisso ”inte är lätt att resa med en kropp som min. Jag reser inte mycket omkring utan är längre tider på ställen där jag vet att jag har ett rum organiserat så att jag klarar mig. I Indien har jag även en liten pall med ett hål i som fungerar som toalett där det bara finns hål i golvet och sen har jag en matta som jag lägger i olika badrum om de har hala kakel. Jag är ganska praktiskt lagd och det går ofta att hitta på lösningar om man är kreativ.”
Jag frågar henne vad resandet betyder, om det är ett sätt att erövra och förstå världen. Hon säger att hon älskar att uppleva andra kulturer, men att Indien också är en plats dit hon reser för att få behandlingar. Allt det andra kommer på köpet, och hon har nu också några goda vänner som är indier och som lär henne hur deras kultur fungerar. Thorströms syster Helena brukar påpeka att hon har en nyfikenhetsnivå som stannat på en femårings, att hon är ”hiskeligt nyfiken” och ”älskar att höra på människors historier. Kanske det är därför som jag nu känner att jag har en del historier att berätta, för att jag fått lyssna till så många själv, historier föder historier.”
I romanen Buktalaren kan de praktiska bestyren för läsaren plötsligt övergå i en fysiskt påtaglig massagescen, i ett slags sensuell, kroppslig närvaro där smärta och svårighet ter sig som övergående tillstånd. Därför blir Janna Thorström heller aldrig en masochistiskt lagd författarinna som fördjupar sig i sjukdomstillstånd. Tvärtom tycks dessa vara ett slags stationer för henne på vägen mot större kunskaper och insikter.
Ibland övergår denna kroppslighet från sensualism till ren erotik. Hon kan tala om kroppsvätskor fullständigt ogenerat och då leder det mina tankar till fransmannen George Bataille och hans sätt att med kroppen gestalta det mänskliga ödet. Thorström säger att det för henne själv var viktigt att boken skulle vara både intim och kroppsnära: ”Det var medvetet att berättelsen innehöll starka scener. Jag ville att det skulle vara Emilias mage som berättade historien, att den skulle komma från buken”.
Detta är mycket övertygande för mig som läsare, eftersom huvudpersonen Emilia lider av ulcerös colit, den svåra och kroniska tjocktarmsinflammationen som ger smärtor, diarréer och blödningar. Thorström lyckas gestalta detta på ett sätt som gör att man känner en beundran för Emilia, som därmed trotsar svåra praktiska hinder för sitt liv.
Men kroppsligheten har som sagt också en påtagligt erotisk sida. Det finns t.ex. en mycket stark och ömsint onaniscen i boken. Thorström säger att den först var tänkt som en kärleksscen mellan Emilia och Marco, men att den fungerar bättre som onaniscen, då det ytterst här handlar om att våga bli intim med sig själv och sin kropp, ”Tror att vi över lag i vår västvärld är kroppsfixerade men samtidigt har vi dålig kontakt till våra kroppar. Jag försökte tänka mig in i en scen då Emilia på något sätt fick en bättre kontakt med sig själv, vågade vara intim på ett nytt sätt med sin kropp och ville dessutom kombinera det sensuella med magbesvären” Den här scenen får ett nästan komiskt slut då Emilia får se att nattvakten står utanför hennes rum. Kanske kom han dit bara för att Emilia råkat välta en lampa, eller har han möjligen stått där hela tiden och sett henne onanera? Det måste man ju överlåta åt läsaren att fundera på, säger Thorström. Och som läsare kan man också fundera på om det bara är komiskt, eller om man i just den egenskapen faktiskt varit något av en voyeur – vi är ju det när vi läser, vi kikar in i andra människors värld, på samma sätt som Thorström själv i sin barndom tyckte sig kika in i vuxenvärlden genom litteraturen.
Janna Thorström har haft skäl att fundera över relationen mellan det snabba och det lite nedskruvade tempo som kanske vore värt att oftare försöka närma sig. Hon säger: ”Min egen långsamhet har fått mig att se detaljer som jag tidigare missade av rena farten. Och fått mig att se det onödiga i att ha bråttom då det ändå inte går snabbare fastän jag skyndar mig. Nuförtiden är de ofta lika njutningsfullt för mig att gå i min vaggande gång som det var att springa då jag var helt frisk”.
Eftersom jag kom i kontakt med Janna Thorström och hennes författarskap vid litteraturdagarna i Ekenäs, ställde jag en avslutande fråga till henne utifrån min förundran över den finlandssvenska kulturen, och undrade hur hon ser på det svenska språket och den svenska litteraturens position i Finland idag.
”Jag tror att den svenska kulturen lever och har mycket att ge. Men visst är det ett faktum att vi blir färre hela tiden, jag tror och hoppas dock att vi kommer att fortsätta att vara en levande liten grupp som producerar intressant konst och litteratur. Det känns som om det just nu finns en hel massa fina författare och jag tror att det här påverkar alla som skriver i svenskfinland på ett positivt sätt. Det känns bra att som ny i genren få vara en del av den här gruppen.”
*
Vinterbad (Söderströms, Helsingfors, 2008) och Buktalaren (Söderströms, Helsingfors, 2009).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar