Det går bara att arbeta fragmentariskt.

I arbetet som omfattar resande, läsande och skrivande ingår alltid impulserna från de viktiga föregångarna, författare och resenärer som funderat kring villkoren för sitt arbete. Ryszard Kapuscinski har en viktig poäng i sitt resonemang om det fragmentariska (Reporterns självporträtt, översättning 2009 av Anders Bodegård):

”Det uppstår ett problem då man står inför världen och man inser hur fragmenterad den är, decimerad, självmotsägande, full av rörelse, full av otroligt laddade spörsmål och ting. Och det ska man beskriva! Episkt går det inte, alltför många saker stockar sig under pennan, och så olika saker, som ständigt förändras, eftersom konfigurationerna hela tiden omvandlas. Det går bara att arbeta fragmentariskt, och med fragment som berör aspekter av världens komplicerade verklighet och som försöker åskådliggöra den. (Min kursivering, TN)

Ingenting går att göra på något annat sätt, som jag ser det. Naturligtvis kan plötsligt ett geni träda fram som klarar att bemästra den här världens hela verklighet, en enastående person, men jag tvivlar på det. Idag finns inte problemet ”information” eller problemet ”få grepp om världen”. Därför menar jag att bara den sorts prosa som ryms inom den fragmentariska poetikens konvention är möjlig idag. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med den nya världen. Han säger också, att det enda som går att fästa på papper är ”observationer, korta reflektioner”.

Det fragmentariska i vår tid kan leda tankarna bakåt, till forna tiders dag- eller anteckningsbok. När ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur ska vi av alla fragment skapa en sammanhållen bild av världen? Här tror jag att Kapuscinskis själva poäng ligger: den sammanhållna bilden finns i fragmenten. Det är tillsammans som de hos läsaren kan skapa en bild. Att försöka hålla samman en värld som i sig själv är djupt splittrad, som pågår i parallella verkligheter, är bara möjligt på det sättet. Fragmentet blir ett sätt att motstå kluvenheten, splittringen som äger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.

Hänger inte fragmenteringen i första hand ihop med det väldiga informationsflöde vi omges av? Det har inte ett dugg med postmoderna teorier att göra, utan är ett sätt att försöka samla sig själv inför den kaotiska mängden och massan. Hur skulle man alls kunna skriva själv, om man inför kaos själv var icke-kaos? Det vore en omöjlighet. Särskilt som man befinner sig i ett annat land, vars språk man i och för sig hjälpligt förstår men ändå inte har fötts in i, måste man hela tiden stanna upp inför det erfarna, notera vad det består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra ett slags reflekterande text. Fragment är det bästa ord man kan ge dem, eftersom de fötts just i de ögonblick som fragmenten av verklighet kommit till en. Jag är en främling i världen men jag vill lära mig mer om den, varje dag, och jag vill formulera den lärdomen i ord. På mitt eget språk vill jag göra det. Oupphörligen.

Bilder: A. Nydahl. Klicka för stort format.