måndagen den 18:e oktober 2010

Ett litteraturpris som varje år sätter igång samma självspelande positiv.

Är det inte märkvärdigt hur det litterära Nobelpriset varje år sätter igång samma bedrövliga, självspelande positiv?

I min hemstad - och i alla andra städer och byar är det likadant, tror jag - har jag varje år hört olika sorters argument. De på bussen och i vimlet brukar säga något i stil med det här: "Jag bryr mig inte, det blir alltid någon man aldrig hört talas om. Varför får aldrig Astrid Lindgren det?"

På så kallade "bokbloggar" av Bokhoras typ säger man: "Aldrig hört talas om. Vem är Adonis och varför skulle han få det? Varför får aldrig Joyce Carol Oates det?"

I många bloggar hör man annars Astrid Lindgren-argumentet utifrån en annan typ av tänkande. Det handlar om människor som passionerat, ja ibland maniskt, följer en diktare genom livet och varje år ropar "Nu är det hans/hennes tur banne mig". Vanligt förekommande är Tomas Tranströmer och tidigare nämnda Joyce Carol Oates och Adonis.

Sist men inte minst viktiga är de röster (förekommer både i morgon- och kvällstidningar) som ropar: "Akademien vill främja nyliberala/reaktionära/socialistiska/kommunistiska idéer och årets pristagare är känd för att vara... etc." Vi ser det inte minst i år. Och vi har sett det förr, t.ex. när Harold Pinter fick det. För att nu inte tala om när Solsjenitsyn fick det.

Till dessa kan man alltid sända några kloka ord från ständige sekreteraren Peter Englund:

"Vad jag sökte påpeka är att den gamla konspirationsteorin som säger att Akademien i sina val agerar utifrån något slags vänsteragenda bevisligen inte håller streck. (Och samma sak gäller för yrvakna påståenden om att priset nu syftar till att belöna den motsatta sidan.) Och det håller jag fast vid.När jag skriver att vi väljer pristagare utan att ta hänsyn till deras politiska ställningstaganden läser Lenas att vi menar att litteraturen till sin natur är opolitisk. Var han fått denna absurda idé ifrån vet jag ej. (För övrigt finns där en logisk kullerbytta av det djärvare slaget, nämligen att politiken just nu har hunnit ikapp Nobel, vilket är omöjligt att förfäkta om man samtidigt tror på litteraturen som ”en världsspegel”, för isåfall har den alltid funnits där.)"

Jag tror att Peter Englunds ord, riktade främst till DN:s Sverker Lenas, kunde skickas till snart sagt varenda kulturredaktör i landet. Det är egentligen alldeles bedrövligt och inte en millimeter bättre ställt där än i vimlets tjatter om Astrid Lindgren.

Själv vill jag bara meddela att jag blir mer eller mindre glad varje gång priset delas ut. Det är en fantastisk tradition som ska vårdas väl, och det tycker jag, med få undantag, att Akademien gör.

Läs Ulf Eriksson idag!

1 kommentar:

Kenneth Karlsson sa...

Perfekt inlägg Thomas, kräks själv åt alla dessa floskler (även om jag själv brukar skrika Tranströmer varje år..:-)).