Jean Hatzfeld och Philip Gourevitch om folkmordet i Rwanda.

Philip Gourevitch: Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer (Atlas, översättning av Henrik Gundenäs)

Jean Hatzfeld: Antilopernas list (Weyler förlag, översättning av Karin Lidén)

Det är aldrig svårt att skilja på rätt och fel när man har att göra med ett folkmord, säger författaren Philip Gourevitch i sin bok om det som hände i Rwanda. Men där, liksom i fallet med den nazistiska förintelsen av judarna, gäller det att lyssna till människors berättelser. De sönderstyckade kroppar som låg och skräpade i byggnader och marker året efter folkmordet var ju inte något bevis på dödandets omfattning. Tio döda säger inte så mycket om tusen döda, och tusen döda inte om en miljon. Men de överlevandes berättelser kan bli en sammanfattning: i Rwanda beräknas upp till 1 miljon människor ha mördats på några månader. Hackade till döds av machetes och spikklubbor. Det viktigaste skälet till folkmordet var att regimen ville göra landet ”tutsi-fritt” på samma sätt som nazisterna ville göra Europa ”jude-fritt”, och därmed, som termen löd ”rent”. Föreställningen om den rena nationen hade hutu-regimen inte uppfunnit själva, den har en lång och väldokumenterad historia.

Philip Gourevitch

Kyrkans roll tas upp till granskning i Gourevitchs bok, och det är kusligt att läsa om hur människor lurades att ”söka skydd” i kyrkor, där de sedan mördades av rasistiska politiker och deras mobb. Men författaren är noga med att påpeka att denna mobb var välorganiserad och att ett folkmord alltid måste planeras i detalj för att kunna genomföras.

Frankrikes och FN:s roll hade förtjänat en rejäl redovisning här, men jag nöjer mig med att säga, att det Gourevitch berättar får mig att i ännu högre grad tvivla på de europeiska statsmän som tvår sina händer. President Mitterands son var djupt involverad i den smutsiga hanteringen och FN hade inte enbart rent mjöl i påsen. Det som därför hos Gourevitch blir till en berättelse om det internationella samfundets totala likgiltighet – eller i värsta fall medverkan – är hos Jean Hatzfeld något annat. Styrkan i Hatzfelds bok ligger i de enskilda berättelserna ute i byarna. Den berättelse jag aldrig kommer att glömma handlar om hur människor, dag ut och dag in, springer i skogen för att undkomma mördarna. Deras strategi är samma som antiloperna använder. Av 6.000 människor som sprang så överlevde 20 individer!

Varje vittnesmål är unikt. Varje drabbat tutsie berättar om de fasansfulla dagar massmorden pågick. Och deras röster varvas med de från fängelserna frisläppta hutumännen som har så många liv på sina samveteten. Hatzfeld säger att folkmordet i Rwanda är unikt, inte minst i det avseendet att omvärlden tvingade offer och förövare att kort tid efteråt bli ”goda grannar” igen.

Situationen är absurd, och med sin mosaik av röster visar Hatzfeld hur denna absurditet ser ut. Hans styrka är också, att han refererar till den nazistiska förintelsen, genom att låta enskilda judar berätta om sin erfarenhet. Likheterna är slående. Lisa Rosenthal berättar t.ex. att förintelsen inte bara berövade henne hemmet och uppväxten, den berövade henne också tron på Gud. Just det senare berättar både tutsier och hutuer om. Var fanns gud medan massmordet pågick? Det klassiska teodicéproblemet fick förnyad aktualitet.

Det är de jordnära, skriande och fasansfulla berättelserna av människor som var där, som överlevde och som för alltid ska bära på såren, som gör starkast intryck i dessa två böcker. En man i Gourevitchs bok säger att ”den rwandiska kulturen är en rädslans kultur” och att folkmordets förutsättning var att tutsierna redan innan det startade ”blivit dödade under så lång tid att de redan var döda”. Och ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att det är mördarna själva, så som de berättar i Antilopernas list, som ger de viktigaste och mest skrämmande förklaringarna till det som skett. Insikten om det gör det sannerligen inte lättare att vara människa.