Péter Esterházy: Ingen konst (Weyler, översättning av Ildikó Márky och Ervin Rosenberg).

Den som vill läsa Péter Esterházys roman Ingen konst med den förutfattade meningen att fotbollsplanen är en metafor kommer ganska snabbt att ångra sig. Jag tror tvärtom att den är konkret, fotbollsplanen blev – liksom biografen i vissa diktaturer och kortvågsradion i andra – ett frihetens öppna fält, där människor fick lov att skratta, jubla, svära, skrika och le utan att en partikommitté eller en underrättelseofficer kunde eller förmådde ingripa.

Det är i detta högst konkreta och alldeles fria liv i en nation som annars präglas av angiveri, terror, hot och tortyr som människor är som sannast. Och som man i litteraturen också kan ljuga sig – och läsarna – en sanning finns det inte längre någon gräns för vad som är självbiografiskt stoff och vad som är rena rama fantasierna. Litteraturen är den rätta platsen för sådana blandningar, sådana livsöden och sådana ljugarbänkshistorier.

Péter Esterházy är en högst märkvärdig historieberättare. Han sitter mitt i den moderna, förvirrade och högst oroväckande ungerska nationen, han blickar bakåt och neråt men ser ändå framåt. Hans berättande är både jagat och jagande, det rumlar fram över sidorna, det skämtar, ibland på gränsen till det manierade och tröttsamma, men han skämtar därför att situationen är så tung och så allvarstyngd att man inte överlever utan att skämta.

Hans prosa går inte att beskriva, förmodligen inte ens att härma. Den är så egensinnig och så speciell och jag kan tänka mig att översättarna haft stunder då de svurit över uppdraget. Resultatet förundrar mig: man kan ligga på rygg timme efter timme, medan nattmörkret omger en utanför fönstret, läsa och le, läsa och försjunka, men ändå fortsätta. Halkar man ur rytmen, eller ska jag säga strömmen av ord, är man förlorad. Då är det lika bra att sluta och börja om en stund senare. Gå ut i köket och hämta ett nytt glas kallt vatten.

Ingen konst är en bok som kan kallas modersporträtt. Men lika gärna självporträtt. Eller en bok om fotbollens magi. Varför inte sälja den som en skildring av den lilla människans sätt att överleva i en diktatur? Hade jag varit förläggare hade jag varken vetat ut eller in. Men jag tror jag vet vad boken ”handlar om” (kan man reducera en bok av Péter Esterházy på det sättet?).

Péter Esterházy erinrar sig tillsammans med modern ett liv där fotbollen och dess hjältar spelat en avgörande roll. Första mening i boken lyder: ”I moderns och i sonens.” Det är detta nästan heliga som ska frambesvärjas. Jag ska inte, som annars brukligt är, tala om vad som händer i denna berättelse. Jag har inget uppdrag. Det jag kan göra är att säga, att regler för fotbollsspelet har en avgörande betydelse, och att några av dess absoluta hjältar finns med i kretsen. Péter Esterházy skriver sig fram till en förståelse av de årtionden som gått sedan han föddes. Tiden efter andra världskriget, den långa tysta cementeringen under sovjetväldet, den så kallade friheten från murens fall och framåt (och det som kommer nu, arma människor, vad ska vi kalla det? Frihetens fallfrukt?).

Jag säger inte mer. Vad jag än säger så blir det fel. Fast förresten: jag skulle önska att någon här hade läst boken så att jag kunde ventilera mina tankar i ett slags gemenskap. Nu sitter jag ensam med Péter Esterházy och hans mor. Det är inget drömläge.

För övrigt presenterades Péter Esterházy igår i televisionens kulturnyheters påannons med orden: ”Den rumänske författaren…” Jag vet i alla fall på vilken planhalva han spelar.