fredag 15 oktober 2010

John Lukacs och nationalismens gift

I en mycket avlägsen tid fördes en diskussion om huruvida Sverige borde vara med i EU. I den diskussionen framhölls det att ett medlemskap skulle minska spänningarna och lyfta fram det som förenad Europas olika folk och nationer.

Hur har det blivit? Jag skulle vilja påstå att det gått käpprakt åt - nationalism! Den giftiga, all tankeverksamhet förgiftande nationalismen är idag steget före allt annat. Jag har svårt att se ett enda EU-medlemsland där inte de nationalistiska rörelserna föds och växer till.

Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.

Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering.

En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egna rätten på andras bekostnad. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv givit oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen. Om vi inte ens förmår det kan vi lika gärna mötas i en kollektiv självförintelse.