Bokens folk?

Vad har boken betytt för mig? Eller kanske riktigare att fråga: vem vore jag utan boken? Formad redan tidigt av litteraturen, inte så mycket i hemmet som i kamratkretsen, i biblioteket på Lorensborgsskolan i Malmö, där bibliotekarien, Marie-Louise, varsamt lotsade oss från Fem-böckerna upp i tyngd, klass och vikt, tills vi funnit våra vägar. Som tonåring hade jag hamnat i den amerikanska litteratur där Jack London, Ernest Hemingway, Upton Sinclair, John Steinbeck och de andra männen fanns. Ja, det var en männens litteratur, men det var män som jag aldrig hade kunnat ansluta mig till: starka, orädda, inför ständiga utmaningar. Men tack vare dem kom jag vidare. Det fanns andra män där med, men jag uppfattade dem inte som författare – då. Män som Leonard Cohen och Bob Dylan hade ett avgörande inflytande på mitt sätt att uppfatta en text, erfara hur den laddats med mystik och personlig erfarenhet.

Utan litteraturen hade jag legat på en parkbänk, i stank och misär. Utan litteraturen hade jag varit en till tystnad och förnöjsamhet kuvad fabriksarbetare eller kontorsanställd. Det fanns inga mellanvägar: underkastelse eller frihet. Och genom litteraturen fann jag friheten.

Jag tillhör Bokens folk. Det är ett faktum. Trots att jag är starkt medveten om att jag inte använder begreppet religiöst tillhör jag Bokens folk.

Varje gång jag ser ett banalt tv-program eller en dålig film vet jag vad jag måste vända ryggen. I litteraturen kan jag hålla fast i väsentligheter. Jag kan vända det snabbt förbifladdrande ryggen och stanna – eller röra mig alldeles sakta – genom den tryckta texten. Är det bokens magi? Är det själva tryckarkonstens mysterium? Det finns en teknikberusad generation som tror att människor som jag skulle vilja läsa från en ”läsplatta” – ett digitalt vidunder där texten rullas fram. Så lite den generationen förstått. Så lite den vet om den tryckta boken, om papperskvaliteter och typsnitt, om form och färg och mjuka och hårda omslag, om limningar och bindningar och dofter, om känslan i handen, på fingrarna, när ögat möter de tryckta orden.

Ändå måste man – just nu, just i denna konsumismens epok – distansera sig från begreppet ”bok”. Det betyder alltmer endast fetischen boken, den där glassiga saken som ligger i staplar i handeln, och som kränger livsstilar, livsmedelstraditioner, inredningstips, olösta kriminalgåtor etc. Den ”boken” har jag ingenting gemensamt med. Mot den måste jag hävda litteraturen. Har jag således gått fram Bokens folk till Litteraturens folk? Nej, snarare har jag förbundit ett urgammalt begrepp med min egen förståelse av vad det är som betyder något.

Bilder: A. Nydahl