Virginia Woolfs dagböcker

 

I april 2008 skrev Carl-Johan Malmberg en recension i Svenska Dagbladet om Virginia Woolfs dagböcker som just kommit på svenska:

 

I sin biografi över Virginia Woolf – fortfarande den bästa levnadsskildringen av henne, trots Hermione Lees nyare och så mycket mer detaljrika – återger hennes systerson Quentin Bell en episod från 1908 eller 1909. Virginia, som då fortfarande var ogift och hette Stephen, satt med sin syster Vanessa i vardagsrummet på 46, Gordon Square och sydde helt sedesamt. Plötsligt kommer Lytton Strachey in, ser en fläck på Vanessas klänning och säger: ”Sperma?” Alla tre börjar skratta, liksom befriade sedan det onämnbara ordet väl uttalats. Virginia kom att se händelsen som ett av dessa ögonblick då ”Bloomsbury” föddes. ”Sex genomsyrade därefter våra samtal”, skrev hon senare, ”Vi debatterade samlag med samma iver och öppenhet som vi tidigare hade debatterat det godas natur.”

 

Jag hade lagt ner denna härliga, tjocka dagboksvolym i lådan som aldrig kom med till nya bostaden. Den gick med många av mina viktigaste och bästa böcker till tippen istället. Nu har jag köpt ett nytt exemplar och första dagens läsning fångade mig direkt.

 

Det är ofta så att dagboksförfattarna vill att de ska brännas när han eller hon dör. Så såg det ut också med Virginia Woolfs dagböcker.

 

Det finns många exempel i litteraturhistorien på det, tänk bara på Kafka, som hade lämnat alla sina manus till Max Brod, med direktivet att de skulle brännas. Hade han lytt Kafka hade världslitteraturen helt förlorat legendariska verk – och dagböcker. ” Anledningen till att vi i dag kan läsa Franz Kafkas verk heter Max Brod. Utan Brod ingen Kafka”, skrev Daniel Pedersen i Svenska Dagbladet i juli 2019.