Kan en verklig kärlek
födas och frodas i en mailkontakt? Om den gör det, vad händer med den när de
två förälskade möts öga mot öga? Något väsentligt kretsar kring sådana frågor i
Nina Bouraouis bok Kärlekens geografi (originalet utkom 2008, Appelez-moi par
mon prénom). Det är, som alltid hos Nina Bouraoui, en djupt personlig
berättelse. Även om den kallas roman utgår den från författarinnans eget liv
och är, så vitt jag kan bedöma, en helt igenom självbiografisk bok.
I en intervju med Torun Börtz säger hon: ” - För mig är själva skrivandet ett
kärleksmöte. Att skriva är väldigt intimt, väldigt sensuellt. I kärleken finns
en okänd del, liksom i den bok man börjar skriva. Kärleken är
beroendeframkallande, likaså skrivandet (...) När jag var yngre kunde jag inte
skriva när jag var förälskad och inte älska när jag skrev...”
Så även om författarinnan skakar på huvudet inför frågan om det
självbiografiska har jag svårt att se varför det ska mystifieras. Nina
Bouraouis metod har alltid varit att ösa ur det egna livet, den egna
erfarenheten (en metod som väl får sägas vara gängse). Torun Börtz tillägger
också detta viktiga, kring vilken berättelsen kretsar:
” Kärlekens geografi handlar bokstavligen om kärlek som föds ur mötet mellan en
författare och en läsare, via texten. Men också om ordets förförande kraft, i
den mailväxling som så småningom leder fram till ett möte i verkliga livet.”
Ramberättelsen är enkel och rak: Nina Bouraouis signerar böcker i en bokhandel.
Platsen är Lausanne. Läsaren P. kommer fram, berättar att han blivit hjälpt av
hennes tidigare böcker, inte minst Dagboken. Han tackar henne för det. Genast
uppstår ett slags åtrå hos författarinnan. P. är en yngre, vacker man som
genast blir drömmen om kärleken för henne. Boken är dedicerad till P.M.
Sambandet mellan berättelsen, författarinnan och den unge konstnären från
Schweiz är uppenbart: ”Jag drömde om en framtid med honom (…) Jag var rädd att
förlora mitt minne av honom (…) Jag älskade också att han befann sig så långt
ifrån min blick”. Det som börjar som ett voyeuristiskt sökande på nätet från
hennes sida – hon vill läsa och se allt som har med honom att göra - utvecklas
så småningom till en daglig mailväxling mellan de två. De håller en distans,
kallar varandra för Ni, och betonar därmed också respektfullt åldersskillnaden.
Hon är medelålders, han är hela sexton år yngre. Men som originaltiteln antyder
så övergår denna distans till de två älskandes intimitet och förnamn.
Jag
tänker att den dagbok som P. i boken syftar på kan vara Dockan Bella (på
svenska 2005), i vilken Bouraoui säger: ”Skrivandet och kärleken härrör från
samma spänning, samma glädje, samma förtappelse. Jag är rädd för att skriva,
liksom jag är rädd för att älska. Kärleken öppnar vägen till skrivandet,
skrivandet följer på kärleken, blandar sig med den eller förstör den.” Det är
denna tematik som återkommer i den nya boken: skrivandet och kärleken, hur de
förutsätter och paradoxalt nog ibland också utesluter varandra. Ty även om nu
Kärlekens biografi primärt är en genuin kärlekshistoria, så är den också typisk
för Bouraoui i problematiseringen av språk, relationer och konstnärskap.
Det är också kring dessa ämnen som storheten i hennes författarskap ligger, i
den orädda och nakna konfrontationen med de innersta tankarna, i
ifrågasättandet av sina egna handlingar och vägval, i den ständigt pågående och
öppna process där ett jag formas och förändras. Det märkvärdiga med Kärlekens
geografi är ljuset den rymmer, det hoppfulla som också måste finnas i
förälskelsen och åtrån.
***
Detta är, av mycket speciella skäl, en repris. Jag kommer inom kort att närmare beröra skälet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar