![]() |
Ett slitet fönster till vedförråd hos Tobbe. |
Nej, jag släpper aldrig taget. Tobbe är mitt yngsta barn. Född 1986. När han dog var det som om jag själv skulle dö. Jag behövde ledas in i rummet där han låg i bårhuset. Han såg alldeles levande ut, min älskade Tobias. Han hade smuts under naglarna, som alltid när han kom från jobb. Skäggstubb och en doft som alltid var hans.
Varför kan man inte släppa taget? Därför att den människa som är en del av mig förblir det så länge jag själv lever.
Om än mycket sjuk efter mitt hjärtstopp och med neuropatin brutalt närvarande, lever jag tillräckligt för att orka omvandla sorgen till hans dagliga närvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar