Vi åker söderut, genom Albrunna och Grönhögen. Vinden tilltar i styrka och när vi passerar Ottenby för att fortsätta mot östra sidan börjar snödrivorna krypa ut över vägbanan. Dagen tickar sig fram, minut för minut, medan vi förflyttar oss i ett tempo som ingen kunnat förutse när en gång jorden bröts fram här för första gången. Bilen äter asfalt. För varje tugga den tar förflyttar vi oss upp, först genom Sandby, förbi Gräsgård och så småningom är vi framme i Stenåsa. Vi stiger ur bilen, från Östersjön kastar sig de kraftiga vindarna emot oss, sliter bildörrarna ur våra händer. Vi hukar och knäpper om oss, drar ner mössorna och tar på extra vantar när vi vandrar in i det vi tror ska möta oss som en naturbokhandel. Allt är förstås stängt. Det vi annars är vana att möta här ligger i vinterdvala. Vi återvänder till vår kupa av blålackerad plåt. Bilen skyddar oss mot himmel och hav, mot kyla och snö. Vi sätter oss i våra säten på nytt, motorn spinner och så börjar hon äta asfalt på nytt. När vi nu kör söderut på den västra sidan hemåt har snön nästan tagit hela vägbanan, det återstår bara en smal sträng för oss att färdas på, och vid varje möte måste vi nervöst se till att inte stanna. Att stå still på denna plats, just denna dag, hade inneburit att resan varit slut. Väl hemma vid huset igen drar vi ett djupt andetag och ler mot varandra.
(Texten och bilden är hämtade ur boken Öland - en vinterresa som jag och Astrid Nydahl gjorde för ett antal år sedan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar