”Jag måste föra dagbok och notera allt som har med
arbetet att göra, som jag gjorde med Spegeln och Stalker” - dagboken den 26 maj
1980.
Måste man vara cineast för att fascineras av och intressera sig för en av
1900-talets största filmskapare? Kanske underlättar det att ha specialkunskaper
om filmarens verk, deras kontext och bemötande i samtiden, men det räcker långt
att intressera sig för konstnärernas villkor i det mest seglivade europeiska
diktatursystemet, Sovjetunionen, för att Andrej Tarkovskijs dagböcker ska bli
intressant för vem som helst. I dagbokstexterna kommer man varje konstnär allra
närmast, och inte ens de vardagliga banaliteterna blir ointressanta eftersom de
säger något om de konkreta livsvillkoren i Sovjetunionen.
Tarkovskij blev i Sverige sedd och känd inte minst för sitt samarbete med
filmfotografen Sven Nyqvist, skådespelaren och regissören Erland Josephson
(Offret, hans sista film), och kopplingar till Ingmar Bergman (som han också
sent i livet omvärderade och förhöll sig sval till). Hans filmer grep in i både
metafysiska och mytologiska världar, gestaltade något som i bästa mening kan
kallas poesi, och skapade därmed också en alldeles egen bildberättelse.
Alldeles självklart ter det sig att han redan tidigt utforskade kristna
föreställningar och miljöer, och att dessa utforskningar också vållade honom
stora problem med diktaturens censurmyndigheter. När han skapat sitt kanske
viktigaste verk, Andrej Rubljov, säger han sig ha deltagit i en spiritistisk
seans där han fått kontakt med Boris Pasternak, som också varit en gammal
bekant med hans far. Här går handgripligt konstnärskap hand i hand med en
mystik de flesta av oss betraktar med skepsis. Tarkovskij lät sig inte
begränsas av sin ortodoxa kristna tro och deltog därför också i rent ockulta
sammanhang.
Man måste betona den fria anden i kontrast mot sovjetstaten; individen i kontrast mot diktaturen; individualitet i kontrast mot likriktningen. Andrej Tarkovskij är i lika hög grad som Solsjenitsyn inte bara en symbol utan också ett levande exempel på hur svårt, näst intill omöjligt, det är att verka i en totalitär stat. Men liksom Solsjenitsyn lyckas Tarkovskij få ut det han skapat, både till en inhemsk, då för tiden sovjetisk, publik och till en globalt intresserad krets människor. Därmed markerar han också vikten av en fri ande.
Ingmar Bergman försökte gång på gång uppmuntra honom med paket och
inbjudningar, men dessvärre kom de aldrig fram till honom. Där gick
uppenbarligen en skarp gräns för den kommunistiska censurmyndigheten.
För Tarkovskij blir andra konstnärer oerhört viktiga som inspirationskällor
eller som referenspunkter. Han skriver med både kritiska formuleringar och med
ett slags broderlighet om sådana som Sartre (”Han erkände till exempel att han
undanhållit sanningen om sina intryck från besöket i Sovjetunionen 1954, därför
att han inte ville att man skulle ’tro ont’ om oss. Det må jag säga!”), Woody
Allen (”… ett försök att gå på bio och se Woody Alllens Manhattan. Jag gick
efter första halvan. Trist så till förbannelse, och W.A. är en förfärligt
charmlös skådespelare som vill framstå som oemotståndlig”), Fellini (”Jag ser
Fellinis film Satyricon. Tråkig, smaklös, finns ingen vettig anledning till
allt det här. Kyligt och själlöst”), och han citerar författare vars ord
uppenbarligen betytt allt för honom, som när Dostojevskij skriver ”För att
kunna skriva bra, måste man lida, lida!”
Dagbokens titel, Martyrologion, betyder för övrigt just Martyrkalender.
Tarkovskij arbetade i samma tradition som Dostojevskij.
Det som förstås är av allra största intresse i dagboken är å ena sidan de
konkreta skildringarna av arbetsvillkoren för en sovjetisk konstnär, och å
andra sidan de överväganden Tarkovskij gör inför konkreta filmprojekt, också
sådana som förblir drömmar, aldrig förverkligade, för honom.
Att vi nu har denna nästan tusen sidor tjocka volym översatt till svenska är i
högsta grad anmärkningsvärt. Att den dessutom är utgiven av ett litet
specialiserat förlag, Atrium i Umeå, för det ännu mer heroiskt. Man kan med
tacksamhet säga, att man med denna volym fått möjligheten att detaljrikt och
omfattande kunna studera, och bättre lära sig förstå hur sovjetväldet fungerade
och hur förödande det var på människors kreativitet, konstnärer eller inte.
Den sista delen av dagboken från 1986 är dessutom en gripande skildring av
Tarkovskijs sista tid i livet, då han förgäves utkämpade striden mot cancern.
Han avled natten till 29 december 1986 på Hartmannkliniken i franska
Neuilly-Sur-Seine och hans stoft begravdes enligt testamentet på den
rysk-ortodoxa kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois utanför Paris. En stor
konstnär hade avslutat sitt verk. Hans filmer finns bevarade för oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar