Nej, vi firar ingenting. Men vi minns. Igår mindes vi ett stort anti-judiskt angrepp. Det kommer vi att göra länge, och årsdagarna blir självklara märkesdagar.
Fortsättningsvis kommer jag också att minnas den israeliska regeringen Netanyahus vettlösa bombningar av hela Gazas infrastruktur. Historien kommer att döma både Hamas och honom. Liksom Hizbollah - gudspartisterna i Libanon som bombar med samma vettlöshet.
Jag sjunker. Jag sjunker med en allt större hastighet. När jag ligger i min säng vet jag inte hur jag ska hantera sjunkandet.
Insikten är en sak för sig. Kunskapen delvis annan. Men att det går åt fel håll för den som vill livet är en självklarhet. Frågan är då: vill jag livet?
Jag har inget fordon. Jag kan knappt gå. Hur tar jag mig till en annan, nödvändig plats? Svaret är enkelt: det kan jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar