7 oktober-massakern, ett år sedan

Skärmdump DN

 

”Ja, Krigets Ansikte var det

det hatade och det älskade

och bakom oss hörde vi mullret från paraderna

som var krigens början.”

(Lennart Sjögren, ur Regbågen 2024)

 

 

7 oktober

 

” Alla personliga tragedier från den 7 oktober 2023 lyfter sig från sin mikronivå och öppnar sig mot en större judisk historia. Den som sträcker sig tusentals år bakåt i tiden. Det är en historia som gång på gång förtäljer oss att judar som vill leva så ofta stått inför ett antal dåliga val. Hur många gånger har judar inte trevat bland alternativen: att gömma sig, att bedja, att protestera, låtsas som inget, fly eller göra våldsamt motstånd? Och hur många gånger har det inte spelat någon roll vad de gjort? De har blivit mördade ändå.

Må de ha varit av romarna eller nazisterna. En polsk granne i mitten av 1900-talet, en rysk pöbel under 1800-talets slut. I dag av Hamas som vill ”krossa sionismen” och med det tycks mena att våld och uppvigling mot all världens judar också i diasporan är rättfärdigat.”

(Ur Karin Brygger, DN 4 oktober 2024: ”Ett år efter Hamas attack längtar jag efter något levande”)

 

Det har gått ett år nu. När vi den dagen steg upp till nyheten att flera kibbutzer i södra Israel, liksom en musikfestival i öknen, hade angripits av Hamas under mycket våldsamma former, var det till en början svårt att förstå under vilka våldsamma former det skett.

 

Det har gått ett år nu, och av Hamas-attackerna blev det ett extremt angrepp från israelisk militär mot Gaza, ett krig som alltjämt pågår. Ovanpå det angreps människor från de palestinska områdena i öster och Hizbollah gick till anfall mot kibbutzer och samhällen i hela den norra delen av Israel.

 

Så ser situationen ut på ettårsdagen av den största pogromen efter Andra världskriget. Det mycket omfattande kriget är ett faktum.

 

Att följa detta krig i medierna, maktlös och vanmäktig, är att förvandlas till en krigets medverkande.

 

Bilderna av utplånade stadsdelar – bostäder, skolor, offentliga byggnader – i Gaza, där sandstranden blivit nytt hem för tio- kanske hundratusentals människor, fyller mig med både sorg och vrede. Dessa människor deltog knappast i Hamas-orgierna för ett år sedan, men de straffades hundra gånger hårdare än Hamassoldaterna. Gisslan sitter kvar i tunnlarna, förtvinar av brist på syre, ljus och vatten. Spelet om Israels alla fronter pågår i palatsen, må de ligga i Washington, Paris, Berlin eller Stockholm. Ty idag ser det mer ut som spel än verkliga förhandlingslösningar.

 

Kommer det att finnas ett Israel kvar när detta flerfronts-krig är över? Jag känner stor tvekan. Hur skulle det vara möjligt? Hur stor andel av Israels befolkning vill och vågar leva kvar? Hur stor är överlevnads-trotsen? Jag ställer hellre frågor än ger snipiga svar. Det som driver min förtvivlan är en insikt byggd på högst konkreta bilder av verkliga förhållanden.

 

Jag har befunnit mig i Israel under den första intifadan, som enkelt uttryckt kan beskrivas som ett palestinskt uppror mot det israeliska ockupationsstyret i vardagen.

 

Det var ställvis mycket våldsamt, men det utspelades i den befintliga befolkningen. Inga utländska, militära styrkor var inblandade. Det sköts inga missiler från utländskt territorium in i Israel och Israel angrep inte – varken från luften eller marken – något utländskt territorium. Ändå ingår i mitt minne det våldsamma hat jag blev vittne till. Och på ett av de stora sjukhusen såg jag vilka svåra skador de palestinska ungdomarna fått av beskjutningen med gummikulor från israelisk militärpolis.

 

Nå, en barnlek jämfört med nu. Sant, mycket sant, men en del av det ständigt pågående spelet om Israels framtid och med samma fråga ställd: Kommer de arabiska folken någonsin att acceptera den israeliska statens existens?

 

Frågan är nu ännu mer akut, dess omfattning så mycket större och konsekvenserna av varje krigshandling tveklöst en del av ett större drama, som de facto riskerar att växa för varje dag.

 

Jag har i så många år ställt frågan om vi lever i en förkrigstid att den börjat bli meningslös. Istället säger jag idag att det är alldeles uppenbart att det är förspelet till ett världsomfattande krig vi ser framför oss.

 

Det började med massakrerna för exakt ett år sedan. 

 

***

 

"Jag bär normalt inte religiösa symboler. Min tro är min privatsak. Men jag anser det vara centralt att de som så önskar kan vara öppna med sin religion, utan att behöva frukta för repressalier eller våld. Så i morgon bär jag den Davidsstjärna jag har haft sedan 35 år tillbaka, som ett uttryck för den åsikten." (Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladet)

 

Må vi upprepa Rabins ord när han undertecknade Osloavtalet: ”Vi soldater som har återvänt från blodbesudlade strider, vi som har kommit från ett land där föräldrar begraver sina barn... Vi säger till er i dag med hög och tydlig röst: Nog med blod och nog med tårar. Nu räcker det.” (Lee Yaron är född i Tel Aviv och journalist på israeliska tidningen Haaretz, hennes artikel publicerad i DN)

***

 

Måndagen den 7 oktober 2024 blir en minnesdag för offren på kibbutzerna, där Hamas hejdlöst visade världen sin mordiska ritual för ett år sedan. Ett enda syfte hade de: att mörda så många judar som möjligt.

 

Vad deras ritual fick för konsekvenser ser vi nu i söder, öster och norr. I norr blev det dessutom öppet, militärt krig mot gudspartisterna i Hizbollah. Libanon ödeläggs, liksom tidigare Gaza har ödelagts.

 

Denna måndag är en sorgens och vredens dag. Jag känner stor sorg, ty jag tror att krigen ytterst visar hur omöjligt det judiska livet visar sig. Arabvärlden och dess mångmiljonhävdade judehatare kommer aldrig att acceptera ett Israel.

 

Jag delar inte uppfattningen att judehatarna ska få rätt. Men jag är realist och pessimist. I lika hög grad. Därför blir min sorgedag så mycket tyngre. Därför blir också min vrede så mycket större.