Jag tycker ändå att Erik Löfvendahls bok Imre Kertész och överlevandets skam (h:ström 2024) hör till de mycket läsvärda.
Löfvendahl är en erfaren litteraturkritiker sedan många år, inte minst i Svenska Dagbladet, med ett eget litterärt författarskap som hittills omfattar nio verk.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Han läser Imre Kertész i tematiska stycken, noggrant och personligt. Finner utifrån de enskilda ämnena hela tiden originella sätt att se både på de verk Imre Kertész skrivit, och på hans personliga och kulturella situation sedan tidiga år. Som bekant var han aldrig de olika ungerska regimernas gullgris, men han valde och fann ett slags fristad i Berlin, och "den ställning som anstod honom som författare".
I ett kapitel om författarens mor och far bränner det till ordentligt med originella infallsvinklar. Men detta kapitel, liksom de övriga i boken, är väldigt kort och ger inte riktigt rätt utrymme åt respektive aspekter av Imre Kertész liv och författarskap.
När han diskuterar landsmannen och kollegan Sándor Márai påpekas att det som hos den senare fick Kertész engagerad bland annat var "tankeskärpan och kompromisslösheten", men framför allt att han tog avstånd från "allsköns totalitarism". Nog vågar jag hävda att denna sida av en författares gärning nog också måste framhållas som något av det viktigaste hos Kertész själv.
På det hela taget är detta en mycket angelägen bok, som gång på gång visar mig som läsare vilka de centrala ämnena var för Kertész.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar