 |
| Bild ur DN |
Och
nu, bakom den här glasväggen, kom ryska trupper alltså för att döda oss
medan resten av världen såg på, på samma sätt som för hundra år sedan.
Och världen har klentroget följt dramat och förlorat sig i gissningar:
borde det inte finnas någonting som åtminstone delvis, på ett rationellt
sätt, rättfärdigar ett sådant handlande? När allt kommer omkring känns
ju ändå den ryska och i synnerhet den sovjetiska historien bekant, med
ett otal kopplingar till omedelbart identifierbara bilder, medan det för
Ukrainas del är betydligt klenare ställt med den varan. Och det är
historieberättaren som drar det längsta strået – spelar ingen roll om
historien är sann eller påhittad.
Det är den lärdomen vi har fått
göra: att för en fri nation är överlevnadsstrategin faktiskt att tala
och inte tiga. Dagens ukrainska litteratur kämpar för att sätta ord på
det mest brännande ämne som går att föreställa sig: krigets verklighet.
Och det är i denna kamp som vårt sekel gamla Atlantis, som en gång
dränktes i blod, nu tränger upp genom ytan igen i all sin plågsamma,
tragiska skönhet – med sina profeter och martyrer, sina döda genier och
glömda hjältar, alla de som lägger ytterligare en dimension till de
närbilder av historien som nu flimrar framför ögonen på oss i allt
snabbare fart, med krav på nya dokumenteringar och porträtteringar. Det
verkar som om ukrainarna, genom nyupptäckten av sin identitet under
frihetskriget, äntligen har insett hur mycket de måste berätta för
världen.
Om världen nu bara, den här gången, kunde lyssna.
