Anders Ehnmark (1931-2019) hade ett stort intresse för
Antonio Gramsci, vilket först och främst finns i hans bok En stad i ljus. Där funderar han på metod och slutsats:
"Han läser ett berg av dåliga romaner för att förstå vad en modern masskultur är (inte bara dålig; liksom Gunnar Ekelöf noterar han att äkta känslor kan få rum i oäkta former), går igenom fascistisk och annan press för att se hur läsaren berövas hoppet men får underhållningen. Hela tiden tjafsar Stenterello. Ingen ljusning. Det är en burlesk och överraskande aktuell tidskritik. Gramsci lever i en modern offentlighet. För att säga sanningen om tiden måste man förstå tidens osanningar."
Jag hajar till vid sista raden. Där lyser det igenom lika mycket som solen skänker bokskogen den ljusgröna färgen. Man måste förstå tidens osanningar. Det är ett ständigt pågående bildningsarbete. Det egna i läsandet och skrivandet. Om metoden kan man med Ehnmark hävda:
"Det första steget är att sätta sig på tvären, säger han. Lo spirito di scissione, oenighetens eller schismens anda, är vad som fordras för att göra sig fri, det vill säga tänka själv."
Där
finns den ömma punkten. Utan att nå den kan man aldrig förstå tidens
osanningar. Då låser man in sig i ett annat totalitärt system från
vilket man blickar ut över samtiden i tron att man är fri. Det är man
inte. Man är ofri så länge man vägrar sätta sig på tvären: mot
politiken, medierna, konsumismen och de andra "levnadsstrategierna" som
leder till hjärnans död och kroppens vegeterande. Ehnmark talar om obildningsarbete.
Den som spelar med befinner sig i en lång process av fördumning. Utan
att sätta sig på tvären blir man en medlöpare. Kanske ligger det på just
den här punkten en central lärdom från Gramsci.
*
Gramsci talade om il vivere civilesedan
han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta
samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna
och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.
Kan
vi tala om det medborgerliga livet i dagens Sverige? Jag har svårt att
se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar som ”konsumism,
nöjes- och skvallerideal, penningjakt”.
Ehnmark
hänvisar till Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa
sådana hierarkier som kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom
är ett förstadium.”
Sverige
är idag starkt präglat av ökade klassklyftor. Å ena sidan de verkligt
fattiga; arbetslösa, hemlösa, låglönearbetare utan anställningskontrakt
och inte minst fattigpensionärerna. Å andra sidan; en allt större
ansamlad rikedom hos de få. En rikedom baserad på girighetens princip;
fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som sträcker sig mot skyn, de
i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en välmående medelklass som
är upphöjt likgiltig eller nöjd med den rådande ordningen. Just i den
motsättningen finns det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.
Inför
parlamentariska val kan ett parti eller block lova de fattiga en extra
femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska frälset –
inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning,
särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en
samhällelig ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?
Att
tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska problemen, oavsett vilka
sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller nationella samband de är
kopplade till. Att säga rent ut det som makten antingen förtiger eller
aktivt försöker dölja.
Gramsci
trodde inte på friden. Han trodde på dispyt och palaver. Han såg det
som idag förtigs och slätas över; människan utvecklas endast i en
dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte förändras
till något bättre om offentligheten präglas av friden, törnrosasömnen. I
dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det möjligen ske. Så som
utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den moderna
diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci
karaktäriserade med orden: ”hela det nationella livet läggs i den
härskande klassens händer på ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.”
Att leva i fruktan leder till den tyste, anpasslige och lidande
människan. Att leva som medborgare är dess motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.
