 |
| Viveca Tallgren. Skärmavbild från vivecatallgren.dk |
När man närmar sig slutet i Viveca Tallgrens nya bok Den usynlige hånd & andre essays kommer texten som jag blir så starkt berörd av. Den heter Digterliv og brev, och handlar om Anne-Marie Berglund. De två är släktingar, och de växlade brev i väldigt många år. Tallgren är född i Finland, liksom Berglund, men Tallgren kom med sin mamma till Danmark som 17-åring. Ur texten:
"Jeg kom til hendes etværelseslejlighed i centrum av byen og var en smule nervøs (...) Da vi havde drukket et par glas vin, gik vi ind til centrum for at spise frokost".
Den berättelse som sedan följer är både rolig och typiskt Anne-Marie, så den bugar jag mig för.
Tallgren är mångspråkig, talar både finska och svenska, men under ett helt liv också danska – som denna bok är skriven på – samt spanska, ett språk hon yrkesmässigt översätter från. Tallgren driver också, tillsammans med sin man Sten Jacobsen bokförlaget Apuleius’ Æsel. Där har hon utgivit en volym med texter, brev och bilder av Anne-Marie Berglund, Jag har blivit fånge i mina egna konstruktioner. På sin hemsida presenterar Tallgren sig bland annat så här:
”Jeg er cand.phil i spansk og har også en master i spansksproget litteratur fra Universidad Virtual de Ciencias Humanas, Spanien”,
samt
”Siden begyndelsen af 1980’erne har jeg forsket i den spanske dramatiker Fernando Arrabals forfatterskab. I 2005 udgav jeg en bog om receptionen af Arrabal i Spanien, El temor al Dios Pan (Frygten for guden Pan).”
Hennes nya bok sätter strålkastarljuset på några av vår samtids sociala och kulturella spänningsfält. Hon inleder med en fysiskt påträngande berättelse om extrem fetma. Hon rör sig smidigt från de inledande intrycken till ett resonerande kring faktisk forskning i ämnet.
Det gör hon också i essän om barnuppfostran. Från Rousseau och romantiken kring ”fri fostran” leder hon oss till kinesisk-amerikanska Amu Chuas debattbok kring ”tigermodern”.
I titeltexten Den usynlige hånd får vi bekanta oss med Mona Leo som skrev Livet älskar dig. Tallgren hade fått den av Anne-Marie Berglund. När jag ser bilden med Leo och hennes dockor reagerar jag starkt. Mona Leo hade dockteater. Anne-Marie gjorde dockor väldigt lika Leos.
Här finns också essäer om den danske prinsen Henrik, Suzanne Brøgger, "kidnappning" av barn (som visar sig vara något helt annat), älskogskonstens Mecka i Indien, och mycket annat.
Allt i allt en intressant essäsamling som ger nya perspektiv
på olika kulturfenomen. Att jag själv läser med särskilt fokus på sådant som kretsar kring Anne-Marie Berglund må väl vara förlåtet.
 |
| Mona Leo med docka |
 |
| Anne-Marie Berglund-dockor |
