tisdag 8 februari 2022

"Är det här någon sorts kristendomspropaganda?"

Zenta Maurina ( 1897 - 1978)
 

Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer.

Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Lettlands första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.

Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?". Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag en tanke om kropp, själ och kärlek. I Maurinas text lyder tanken:

 ”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). 


Jag ser framför mig Etty Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött.

Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen tanke i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.”


(Ur min dubbelessä om Etty Hillesum och Zenta Maurina)

 

3 kommentarer:

Göran Sandström sa...

Var hittar jag din dubbelessä?

Inre exil sa...

Den finns i min bok Kulturen vid stupet

Inre exil sa...

12 april 2013. Där hittar du hela essän i bloggen.