Ännu en gång stannar jag till vid entrén.
Där inne finns matvarorna jag behöver köpa hem, nu när pensionen kommit.
Jag har en mycket kort lista, den är nästan inte ens värd att läsa.
Skrynklig ur byxfickan tar jag den i handen.
Läser trots allt: lök, pasta, tomater, smör och ost.
Utanför
entrén sitter en kvinna jag inte tidigare sett. Hon har en bit brun
papp framför sig. En längre text som jag aldrig läser klar inleds med
orden:
"Jag är en kvinna som föddes dövstum.
Hela mitt liv har varit ett helvete..."
Nej, jag känner ingen skam. Nej, inte heller någon skuld.
Jag är inte skyldig till kvinnans olycka.
Jag är människa och ändå inte skyldig.
Skulden är jämt fördelad på unionens 508 miljoner
män och kvinnor. Medkänsla är inte skuld.
Jag kan inte lyfta bördan från hennes axlar.
Det är något annat jag känner denna pensionsdag.
Det är en känsla som allt oftare kommer över mig:
Jag har bördor, sjukdomar och fattigdom
i min egen stora familj. Kan jag på minsta sätt bidra
till att lindra för barnen och barnbarnen
har jag gjort vad jag förmår.
Kvinnan i entrén är medborgare i ett EU-land. Den hjälp hon behöver
kan bara komma från den egna nationens myndigheter.
Solidariteten som ska manifesteras utanför varje butiksentré
blir en tom och meningsfull gest också för de godhjärtade
som haft möjlighet fylla rockfickorna med femkronor för utdelning.
Sådana resurser saknar jag.
Min världsbild är en annan. Jag räknar de svarta molnen
och tar skydd när de släpper ifrån sig ovädret.
