 |
| Foto: Astrid Nydahl |
När jag läst Norman Maneas Huliganens återkomst (förlaget 2244, i
översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran) minns jag hur svårt det var
att samla sig till ett omdöme och jag skrev i min recension bland annat:
”Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.”
Men jag skrev också, lite mer sakligt och informativt:
”Boken är självbiografisk. Manea är född 1936. Som femåring hamnade han i koncentrationsläger, där han blev kvar till krigsslutet 1945. Boken skildrar Maneas judisk-rumänska liv som börjar med denna mardröm, fortsätter som en tragedi under den röde kejsarens och hans föregångares terror och möjligen rundas av som ett liv där friheten är alltings förutsättning. Sedan 1988 är han bosatt i USA. Exilen och dess nya förutsättningar ger också Manea en möjlighet att helt frivilligt återkomma för besök i Rumänien.”
Nu har jag också läst Oktober, klockan
åtta (förlaget 2244, i översättning av Inger Johansson). Det är en bok som
skiljer sig ganska radikalt från Huliganens återkomst. Också denna
är visserligen självbiografisk, men det rör sig om en novellsamling skriven
tidigare i Maneas liv. Den saknar dramatik och kaos när man jämför den med Huliganens
återkomst. Istället kan man tala om en rätt så vardaglig realism där
skeendena i sig själv förväntas återge det drama som självklart är barnets. Manea
skriver som bekant mot bakgrund av de två stora totalitära läger- och
mordideologierna i modern tid, och han har också egen erfarenhet av att som
liten pojke själv ha erfarenhet av koncentrationslägerlivet.
I Vändpunkten kan man säga att den
observante läsaren genast identifierar betongstaternas språkmissbruk. Norman
Manea nästan glider förbi det - elegant och självmedvetet - i en rad som denna:
"Några veckor in på terminen skickades alla studenter iväg söderut till
frivilligarbete på ett bygge." Så såg ju kommandosamhället ut när det
handlade om frivillighet. Varenda liten stat som kallat sig
"socialistisk" har plågats av detta frivilligarbete, jag har med egna
ögon sett det i olika former i den forna diktaturen Albanien. Fri vilja har
bara den som lyder order!
Den inledande berättelsen Tröjan fick
mig att tänka på de tiggare som nu lever i svenska samhällen, och på de villkor
där kanske inte en egen tröja är en självklart. Det säger jag utan att på
minsta sätt sentimentalisera fenomenet, som nu fått sådana dimensioner att
svenska politiker inte på minsta sätt visat sig förmögna att hantera det. I
Maneas berättelse är det sonen som drömmer om att tröjan stickas av modern till
just honom, men han tvingas hantera det faktum att flickan Mara ska ha den, hon
som familjen tagit sig an i ett försök att rädda henne från döden, ett företag
som visar sig fåfängt. Så kan en berättelse om en helt annan tid plötsligt få
mig som läsare att fundera över ett fenomen jag möter i den egna verkligheten.
"Snart var det inget som skulle hindra att jag fick den. Sjukdomen skulle förvärras, ljuset växte, dagarna blev längre, döden nalkades, det kände jag. Jag var så rädd att jag skulle få se den frysa vår älskade flicka till is. Ifall jag fick den nu, så kanske... Som om tingens naturliga förlopp skulle hejdas ifall jag gjorde anspråk på den."
Manea skriver sig också in i det som följde på
nazismen och koncentrationslägren: den nya ”arbetar- och bondestaten”, den som
med kommunistpartiet vid rodret tvingade rumänerna in i den kommunistiska
statens groteska behov av lydnad och likriktat språk.
Bland de femton novellerna hittar man flera skildringar av hur detta liv som barn och ungdom fortplantas in i det vuxna, inte minst i Skiljeväggen, där fastighetsskötaren presenteras som en man vars tidigare liv krossats av en rättegång, ett öde – och ett yrke som just fastighetsskötare – som var så vanligt i länderna bakom muren (i den moderna tjeckiska litteraturen har vi mött många av dem). Och så förstås den långa och övertygande Läraren som ger så fina inblickar i hur ideologiska tvångströjor alltmer kommer att likna en religiös tro, och där undervisningen bara har namnet gemensamt med det som kan kallas så.
"Inne i rummet sitter den olidlige grammatikbocken och kraxar sina anakronistiska språkljud."
Och så allra sist, texten som givit samlingen namn, en
svårgripbar miniatyr som vill famna ett liv i tvåsamhet, från de sköna tonårens
sensualism fram till en tid då man inte riktigt kan förstå att allt gått så
fort, då livet ändå kan erfaras som en gåva, "livsenergin, lusten och
livskraften". Har man varit ett övergivet barn förstår man att hålla fast
vid den andra, för att om möjligt "styra undan skräcken och
tomheten." Och ändå finns insikten där, omgivningen och de andra kan vara
konkreta hot, öppen fientlighet. Kanske är det just den insikten Manea vill
fånga i sina noveller.
