Disa Håstad: Brusten regnbåge. Mandelas krossade dröm (Bonniers)
Lever du, liksom de flesta svenskar, i illusionen om
att det finns ”ett nytt Sydafrika”, att landet efter apartheid blivit ”en
regnbågsnation” där det råder harmoni mellan svarta, färgade och vita, och att
ANC med demokratisk nit arbetar för att göra landet till ett föredöme? Vill du
leva kvar i den illusionen? Då ska du inte läsa Disa Håstads nya bok.
Den har
tyvärr en alldeles missvisande underrubrik, som påstår att det som sker är ”Mandelas
krossade dröm”. Vad Håstad visar i sin bok är nämligen att Nelson Mandela inte
alls var den människa som helgonbilden av honom skapat. Han var, visar Håstad
med en rad konkreta berättelser, en kallhamrad politiker, hårt uppbunden av det
sydafrikanska kommunistpartiet och det ANC som ville enpartistat och våldsamt
undertryckande av motståndarna, och som understödde och själv organiserade
grovt våld mot sina opponenter.
Hur har det blivit så här? Och varför lever vårt eget
land i vanföreställningar och propagandistiska lögner om ANC:s Sydafrika?
ANC är den äldsta organisationen i Sydafrika som gått
emot den vita överhögheten, grundades redan 1912. Det gav förstås
organisationen tyngd. Men det fanns i modern tid andra organisationer. En var
Steve Bikos Svarta medvetenhets-rörelse, en annan var zulupartiet Inkatha. De
förbisågs avsiktligt när opinionen i Europa började växa. Svenska politiker på
besök i landet för att sondera inför biståndsarbete erkänner att de hade en
negativ syn på Inkatha ”redan innan”, men att de ”kanske påverkats av andra.” ANC
fick bli motståndets enda ansikte och Mandela ikläddes något som inte var olikt
en Messias-mantel. Hans långa tid i fängelse var starkt bidragande orsak, men i
Sverige bortsåg man helt från andra fångar som tillhörde andra organisationer.
Vad hände under övergångstiden sedan Mandela
frigivits? Vi vet att förhandlingarna mellan de Klerks regering och ANC ledde
fram till en regering som representerade både det gamla och det nya. Men vi vet
förbluffande lite om det fula spelet bakom kulisserna. Håstad skildrar det
ingående, och det är så mycket man lär sig att man häpnar. Har den här typen av
uppgifter medvetet undanhållits oss, eller är det bara slentrian som släppt
igenom ANC-versionerna okritiskt? Sådana frågor lär vi inte få svar på, men de
måste ställas. Håstad ger däremot många svar genom sina samtal, intervjuer och iakttagelser i Sydafrika. Hon ställer olika versioner av verkligheten mot varandra och sprickorna blir så uppenbara.
Disa Håstads bok innehåller något annat som jag tycker
är viktigare: grundliga och djupt personliga skildringar av det land som har
världens största inkomstskillnader, där en nyrik överklass – just det:
ANC-politiker – vältrar sig i lyx och en slumbefolkning, gigantisk och utarmad,
som lever i ”hus” där råttorna om natten springer på de sovande barnen och där
möglet växer på väggarna och sextusen människor ska dela på sex utedass. Det är
chockerande och ytterst lärorik information.
Vill man förstå lite mer av vad som hänt med det nya
Sydafrika ska man läsa Disa Håstads bok. Om man inte gör det får man hålla till
godo med mainstream-medias halvsanningar och lögner och leva kvar i illusionen
om ”regnbågsnationen”.