 |
| Ett par från "den mänskliga rasen", den gången bestämda för lägerdöden. Och nu, den här gången? |
Igår såg jag dem stappla in i dödslägret, snön och den skarpt slipade isen låg överallt som själva motsatsen till röda mattan, "hit är ni alltid välkomna" ville den säga oss, mitt i det nygamla Europa. Jag försökte vara en alldeles mänsklig varelse igår, också i drömmen då jag sov en timme på eftermiddagen frågade mig en varnande röst "Tillhör ni den mänskliga rasen?".
Jag satt i väntrummet på Ortopedkliniken i Hässleholm. Vi var många där, med ett eller annat skadad eller utslitet ben. Ja, vi tillhörde alla "den mänskliga rasen". Det var inte svårt att erkänna, desto svårare att leva med. Vi talade framtid som om den funnes. Vi bläddrade i fem år gamla tidskrifter och visste att vi aldrig skulle lockas av drömmen om det avlägsna lyckoriket, ty vart vi än reste skulle vi vara vi, bara vi och inget annat. Vissa av oss stapplade till läkarexpeditionerna på kryckor, andra på bara svaga ben.
Det spelar ingen roll hur ofta ceremonierna från lägren visas. Egentligen har de endast den ceremoniella betydelsen. Det som möjligen betyder något är huruvida en nation består av bildade medborgare. Den bildade människan - hon som känner sin historia och plats på jorden - kan alltid värja sig mot sorteringen och mördandet. Men om hon saknar denna bildning ställer hon in sig i ledet och ropar på andra omständigheter. Den som tillhör "den mänskliga rasen" och av det drar slutsatsen att hon är den enda har inte förstått av vad vår skröpliga roll består.
Ja, jag minns gårdagen och jag minns allt jag läst och sett. Jag kan unna mig en timmes sömn varje eftermiddag.
