söndag 11 januari 2015

Judehatarens renässans - ett försök till analys

Kosherbutiken i Paris vid polisens inbrytning med chockgranater


Med anledning av terrorattentaten i Paris som stilenligt avslutades med ett angrepp på en kosherbutik, utsedd just för att den var judisk och gjorde det möjligt för terroristerna att också mörda ett antal judar när man ändå höll på, vill jag försöka teckna en personlig bild av detta judehat och hur dess nutida renässans ser ut.

Det är ett grundmurat missförstånd i vår samtid att judehatet skulle ha fötts med staten Israels grundande 1948. Den sionistiska drömmen om ett återupprättat nationalhem åt det judiska folket skulle ha utlöst något som aldrig funnits, utifrån det faktum att palestinska araber fördrevs från en del av det territorium som vid den tidpunkten utgjorde ett brittiskt protektorat (förutom nuvarande Israel innefattade det Jordanien, ett självständigt territorium vid namn Palestina hade inte funnits, och då britterna styckade upp området grundades Jordanien öster om Jordanfloden och resten av mandatområdet bestod av Israel och Västbanken).

Nå, detta judehat "fött 1948" som det verkar, är alltså en del av den postkoloniala mytbildningen och gör det enkelt för var och en som vill förena antisemitism med antisionism, i det att den senare skolan sägs rikta sig explicit mot staten Israel och därmed inte ha något att göra med antisemitismen. Men i samma ögonblick man stavar till ordet antisemitism har man ju förstått att judehatet har en historia och att den sträcker sig oändligt långt bak till epoker då ingen ens tänkt tanken att det judiska folket skulle återskapa ett nationalhem. Om vi håller oss i modern tid var det ju tvärtom så att olika judiska strävanden gick ut på att få vara fullvärdiga medborgare i europeiska nationalstater. I upplysningens anda inte bara där broderskapet predikats utan också i perifera smånationer som Sverige (där judar förvisso levt länge, men fått fullständiga medborgerliga rättigheter först 1870).

Under olika perioder av lättare eller svårare antijudiska utbrott, eller pogromer i de allra värsta fallen, kunde judiska befolkningsgrupper organisera sig i en rad olika politiska och kulturella fraktioner som ofta stod i samklang med sina samtida icke-judiska landsmän. Man behöver bara erinra om organisationer som Der Bund (litauisk-polsk-ryskjudiskt arbetarförbund 1897 – 1921) och senare, i och med bland annat Theodor Herzls verk Judestaten, de sionistiska grupperna som från och med 1897 kunde bilda den globala sionistiska federationen vid världskongressen i Basel, sammankallad av just Herzl. Sionismen var nationalistisk och det var fullkomligt naturligt i en era då andra folk, som dock hade egna nationalstater, arbetade i den andan. Judarna hade i och med sionismen formulerat drömmen om den judiska stat som grundades 1948.

Jag stannar här en stund. Det är söndag och alltför långa bloggtexter blir ändå inte lästa. Del två av denna text kommer på måndag. 


Inga kommentarer: