Statsminister Reinfeldts klara besked om vad som väntar. En söndag med turkiska tankar

Foto: Astrid Nydahl

Denna söndag steg jag upp ovanligt tidigt. Jag ville inte missa en enda kommentar till Fredrik Reinfeldts famösa tal igår. Vi skulle öppna våra hjärtan tyckte han, som om svenska folket inte redan öppnat dem till blödningsgränsen. Ja, vi vet vad som väntar. Och vi vet det därför att det pågått länge och väl redan. Inget är ju nytt i något avseende. Det nya är att statsministern för första gången visade svenska folket att allt hänger samman. Det kommer att bli kostsamt sa han. Och inget utrymme ges till annat. Ovanligt klara besked.

När jag läser statistik på asylsökande och antalet beviljade slås jag av att de svenska siffrorna både per capita och i absoluta tal är väsentligt mycket högre än i andra, jämförbara länder. Var finns t.ex. Finland i hjärtöppnarnas tidevarv? ("Regeringen har beslutat att Finland nästa år tar emot fler syriska flyktingar. Finland tar sammanlagt emot 500 flyktingar från Syrien år 2014. Nästa års flyktingkvot höjs temporärt med 300 personer till 1050 flyktingar. Inom kvoten reserveras 500 platser till syrierna"). Jämför dessa finska siffror från YLE med det faktum att c:a 2.000 personer kommer till Sverige - varje vecka! Senaste prognosen från Migrationsverket är 90.000 personer i år!

***

Igår gick färden till en märklig plats där människor dumpar sina tidigare liv. Där kastas det tv-apparater, datorer, leksaker, paraplyer, kartonger, allt mellan himmel och jord. Vi bidrog med vårt. Kön upp till containerraden var lång, så jag tog kryckan och promenerade dit med skräp under armen, tre varv blev det. Idag är det söndag och jag kan bara rekommendera en turkisk roman. Vi får vänja oss, det har vi statsministerns ord på. Om det ändå vore så väl att det bara var det osmanska som väntade. Som bekant är det en aning österut därifrån som alstrar det mesta; från Syrien och Irak, men också och som alltid från Afrikas horn och Afghanistans berg. Kanske kan vi också vänta oss att det ännu oförlösta Ukraina-kriget bidrar med hjärtöppnare? Simrishamns sjukhus har blivit asylboende. Ålderdomshemmet i St Olof ska bli. Anrika Hanöhus i lilla Hällevik har gått samma väg för profitören Bert Karlssons skull. Bara några vardagsexempel från min del av landet. Listan kunde göras lång men jag gör nu inga listor i denna blogg. Jag försöker bara se hur diagnosen ser ut. Hjärtproblem?

***

Nobelpristagaren Orhan Pamuk är intressant ur flera olika perspektiv, inte minst i egenskap av sekulariserad turk. Han är en modern författare med djupa rötter i hemstaden Istanbul. För sin attityd till liv, religion och litteratur har han flera gånger hotats till livet och tvingats på flykt undan islamister och politiska fanatiker.

Med tegelstensromanen Herr Cevdet och hans söner (Övers. Mats Müllern, Norstedts) plöjer han sig tillbaka till 1905 då det Osmanska riket är ett sultanat, och han följer sina huvudpersoners familjer och ättlingar tre generationer framåt, till det moderna Turkiet i början av 1970-talet.

Under dessa sjuttio år genomgår det Osmanska riket sin genomgripande förvandling och med Kemal Atatürk (1881-1938) vid rodret bannlyses religionen som en del av den moderna turkiska statens offentliga liv.

När Turkiet skapades på 1920-talet blev Atatürk dess ledare, och han genomförde en rad reformer. Så sent som under 2008 har han blivit en symbol i kampen mellan dem som vill bevara den sekulära staten och dess islamistiska motståndare, och frågan om slöjan återigen blivit het. Turkiets politiska turbulens har påmint världen om att slöjan är mer än "ett stycke harmlöst tyg".

Man ska inte undervärdera styrkan i sådana symboler, och det är mot den bakgrunden man kan läsa "Herr Cevdet och hans söner", som kommit att kallas en turkisk motsvarighet till Thomas Manns "Buddenbrooks". Det kanske mest anmärkningsvärda är att detta är Pamuks debutroman. Han skrev den färdig redan som 26-åring! Tack och lov får vi den nu på svenska!

I en intervju i tidskriften The Paris Review sa Pamuk: "Jag läser alltid mina arbeten för människan jag delar mitt liv med (…) Jag påminns ständigt om Thomas Mann. Han är en av mina förebilder. Han brukade samla hela familjen, de sex barnen och hustrun, och så läste han högt för dem. Jag gillar det. Pappa som berättar historier".

Det är lite så det känns att läsa Pamuks roman. Man tycker sig sitta i cirkeln av människor som lyssnar när han berättar. Romanen är ett myller av människor, rum, hus där dörrar öppnas och stängs, där man kilar mellan rummen, samtalar med varandra medan man gör något helt annat.

I bästa mening kan man säga att vi möter en riktigt gammaldags episk roman, helt i klass med Thomas Manns verk. I Pamuks roman rör vi oss över lång tid, det kan ibland vara snårigt att hänga med bland alla människorna, men man sänks ner i deras göranden och låtanden, blir en del av deras verklighet. Romanen är både en familjeskildring och en skildring av hur den turkiska nationen föds och utvecklas.

Bokens första del sätter ljuset på en dag i livet för Herr Cevdet, köpmannen, småborgaren. Det är han som blir urfadern för den familj som skildras tre generationer framåt. Hans liv tecknas utifrån de vardagliga små förtretligheterna och tidsandan runt 1905 tecknas utifrån välkända historiska händelser. Som läsare behöver man aldrig tvivla på var i tiden man befinner sig.

Men det är kanske med bokens andra del (1938) som det hettar till ordentligt, och den mest gripande gestalten, den ene av två söner, Refik, som drömmer om att bli både poet och europé, som visar prov på socialt samvete och läser sina Voltaire och Rousseau och märker att han hör mer till dem än till Koranen. Där griper Pamuks egen livshållning in i berättelsen på ett övertygande sätt. Refik är 28 år gammal, känner sig svagt bunden till självmordslöftet, och han har just fått publicerat sin första diktsamling. Refiks framtid kan inte förbindas med faderns affärsverksamhet. Han vill vara en fri ande.

Ett annat minnesvärt inslag är hur Refik och hans vän Ömer möter herr Rudolph, en tysk ingenjör som bott tio år i Turkiet, och med honom samtalar om Europas situation, sedan Hitler gripit makten.

Den tredje och avslutande delen av romanen utspelar sig en dag 1970, med sonsonen Ahmet och hans vänsterpolitiska syn i centrum. Turkiet genomlider en mycket turbulent period och en ny militärkupp är nära förestående.

Hur man än uppfattar romanen är det omöjligt att inte läsa in Orhan Pamuks egen familjehistoria. När sonsonen Ahmet i boken uttrycker sin lycka går han för att måla! Just så försökte också Pamuk själv en gång slå in på konstnärsbanan, tack och lov valde han litteraturen istället.