 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Ett gigantiskt orienteringsarrangemang äger sedan igår rum här i bygden.
Lokaltidningen hänger på:
"Man har beräknat att 25 000 personer ska kunna
cirkulera på området samtidigt och shoppingen vid sidan om förväntas
inbringa stora intäkter. Vi uppskattar att det blir 150 till 160 miljoner kronor i turistekonomisk omsättning."
Arrangörerna vill inte att vi boende ska känna besvär av de 25.000 som flyter runt i bygden. Bästa argumentet? Shopping! Den kultur som härskar över oss alla förnekar sig aldrig. Den ligger inte som ett lock på alla - den tycks istället vara ett argument för den fria människans uppfyllande av bud nummer elva: "Du lever bara om du shoppar. Shoppa och lev."
4 kommentarer:
Men det finns väl positiva sidor i alla fall? Jag tror orienterare i allmänhet är snälla och sociala varelser även om de kutar omkring ensamma i skogen ibland, och några 'orienteringshuliganer' skall ni väl inte behöva bli drabbade av!
Usch, så förskräckligt! Jag har deltagit i ett par tävlingar som representant för min arbetsplats. Det är ingen hejd på all reklam man då får sig till livs och alla produkter man skall prova, bara man ställer upp i en 5-kilometerslopp för damer. "Goodiebags" som det heter. Förr var O-ringen till för orienterare, nu är den till för handlarna.
Hej Thomas! Jag läser alltid din blogg med stort intresse; jag beundrar din integritet, kunnighet och klarsynthet. Samt ditt stabila texthantverk, naturligtvis.
Men idag måste jag opponera mig en smula. Orienteringsrörelsen består till största delen av individer och familjer som valt att positionera sig långt från samhällsnihilismen eller vad vi nu ska kalla det. Det handlar ofta om stabila kärnfamiljer där föräldrar och barn tillbringar massor av tid tillsammans kring gemensamma intressen, strävar mot högt uppsatta mål och tillbringar massor av tid i naturen—sommar och vinter, natt och dag. Bland ungdomarna hittar vi många av morgondagens samhällsbärare—inte minst en massa ingenjörer—fostrade i familjer och klubbar där man lärt sig att ingenting är gratis, att det är laget som vinner och inte individen osv.
Om konsumismen hyser jag delade känslor. Jag beställde t.ex. en kinabyggd akustisk elbas för 900:- härom veckan och har fruktansvärt roligt när jag spelar tillsammans med min svärson i sommarkvällarna. Och orienteringsutrustningen som säljs på den stora marknaden gör det roligare och enklare att träna — inte minst för en medelålders man som är känslig för skador och krämpor. Döda ting *kan* skapa lycka. (Men naturligtvis borde jag som kemist och ingenjör fråga mig ”hur stort avtryck gör produktion och distribution av mina prylar”).
Tack till er alla tre. Måste reda ut ett missförstånd. Jag argumenterar inte för en sekund emot orienterarna som individer eller rörelse. Det jag vänder mig emot är att man, som alla andra numera, använder shoppandet som argument. Vad har shoppande med orientering att göra?
Och Olle: konsumtionskulturen handlar ju inte om att inköpa den enskilda vara man behöver eller vill ha (kalsonger, en tvättmaskin eller som i ditt fall en elbas) utan om den maniska sjukdom som skuldsätter en hel generation västerlänningar därför att de blivit slavar under reklamen; vill ha, vill ha, köp, köp, kasta och köp nytt... Den problematiken är en annan och mycket, mycket farligare för inte bara individerna utan också för hela samhällskollektivet.
Så; orientera på och njut! Jag har inga invändningar. Hoppas jag klargjort min ståndpunkt. Om inte, bara återkom!
Skicka en kommentar