Georg August Wallin: Skrifter, band fyra, Färderna till Mekka och Jerusalem 1845-1847 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).
Som ni kan se efter denna bloggpost har jag tidigare skrivit om Georg August
Wallins skrifter vid tre tillfällen. Nu är det dags för det fjärde bandet (och
redan i höst kommer det femte).
Utgivningen av Wallin är förstås ett mycket stort och omfattande projekt
och det leds av arabisten Kaj Öhrnberg och egyptologen Patricia Berg. De har
båda en gedigen yrkesbakgrund, Öhrnberg har bland annat undervisat i islamisk
kultur vid universitetet i Helsingfors, Berg undervisar och forskar vid samma
universitet.
”Att resa till Arabien före oljan var ett själstillstånd”, säger Öhrnberg.
Med det menar han att denna del av världen långt in på 1900-talet utgjorde
sinnebilden för det outforskade. Wallin tillhörde ”den exklusiva grupp av
resenärer som trots att de blivit trollbundna av Arabien också bidragit till
vår kännedom om Arabiska halvön.”
Wallin vantrivdes i sin egen kultur, han var romantiker och ville bort från
”Europas flärd, fåfänga och öfverförfinade bildning.” Bland beduinerna tyckte
han sig möta människor som var antitesen till allt detta. Mystik och
föreställningar om ”den ädle vilden” präglade honom och många andra.
För att bättre förstå resenärerna och Wallin specifikt krävs det dock en
biografi över kamelen! Öhrnberg säger att ingen arabisk kultur alls varit
möjlig ”utan detta sympatiska djur.” De väldiga ökenområdena på Arabiska halvön
blev tillgängliga för människan tack vare kamelen. Först för kamelnomadismen,
senare som lastdjur för handeln utmed den så kallade rökelserutten och
slutligen som riddjur. Wallin skrev, att om inte kamelen funnits, ”stode
Arabiens öknar tomma och obebodda.” Men det var först med arabernas ankomst
till halvön som kamelen blev ett riddjur. Den är en huvudsaklig faktor bakom
den arabiska expansionen på 600-talet. I
dagboken för september 1845 skriver Wallin ett längre avsnitt om kamelen, ur
vilket jag saxar: ”Kamelen är högst tålsam; men när den blir missnöjd och
obelåten och börjar visa sin harm bär den sig högst tåpigt och löjligt åt (…)
Den bölar öfverhufvud lätt, vid varje lastning och vid hvarje halt.” Och så gör
Wallin en liten jämförelse mellan kamelen och araben som är hans herre: ”… det
är en stor likhet i hans lynne och hans öks.” Det är ju inte så grovt som det
låter, om man bara betänker våra uttryckssätt om det vanligaste husdjuret:
”Sådan herre, sådan hund”. Wallin är
också noga med att påpeka att även om araben skriker och hojtar, så behöver man
”ej ge akt eller ha något afseende derpå.”
Wallin var inte bara en modig resenär. Språkmänniskan i honom behärskade
fem olika alfabet: det latinska, det arabiska, det kyrilliska, det hebreiska
och det grekiska. I sina dagböcker översatte han fackuttryck till latinskt
alfabet. Väderobservationer och dagsnotiser skrevs på svenska.
Att läsa dagböckerna och breven från denne fascinerande man är att stiga in
i en kulturgärning som för vår tid kan te sig näst intill obegriplig. Här gör
man det inte lätt för sig genom att vara ”underhållande” eller ett tidsfördriv.
Rakt tvärtom möter vi i Wallin en kombination av äventyrare och vetenskapsman.
Han tar itu med de svåraste uppgifter och går till botten med dem. När han i
april 1845 ska resa ut ur Kairo skriver han: ”Det är underligt huru mannen lätt
och med tålamod fördrar små olägenheter och förargeligheter då han ser framför
sig stora mödor och faror.” Wallin visste – eller anade – vad som väntade, så
han inväntade de beduiners ankomst som skulle bistå honom; ”de infunno sig
slutligen” och resan kunde börja. Med kamelerna färdas de österut genom de
väldiga sandområdena och når så småningom fram till Al-Jauf sommaren 1845.
Den långa och mycket omfattande resedagboken borrar djupt i de olika
ökenkulturerna och Wallin redovisar initierat allt från de olika riktningarna
inom islam – och vad konflikterna leder till – till förekomsten av dadel och
annat ätligt, kaffedrickandet, liksom för brödbak och måltidsritualer.
Han lyckas få fram mycket faktauppgifter som alla nedtecknas med största
noggrannhet.
I februari 1847 anländer Wallin till Jerusalem. Där tar en ny dagbok vid. Trots
att han reser ”som arab” och muslim (under namnet Abd al-Wali) tycker han att
människor ser på honom med misstänksamhet. Han möter, förstås, mest araber i
staden men gör en intressant iakttagelse efter att ha mött judar: ”Månne den
judiska typen är ursprungligen tvåfaldig? Eller varifrån kommer de blonda
judarne och judinnorna med plussig kropp och ljusa ögon?” Han frågar sedan han mest
av allt sett ”barn med ljusa lockar och blåa ögon” samtidigt med vuxna män som
är mer ”svartlätta”. En sådan iakttagelse kan förstås också dagens Israelresenärer göra. Den karikerade ”juden”
har sällan sin motsvarighet i det verkliga Jerusalem.
När det är som svårast i februari ligger snön på gator och torg. ”Himmelen
är oavbrutet mulen, hotande nya stört fall. Tunga digra snömoln stå öfver
oljuberget som jag ser till höger från mitt fenster.”
Georg August Wallin |
Wallin iakttar och beskriver mycket som har med religion att göra. När han
befinner sig i Jaffa möter han gladare människor än i Jerusalem och han
skriver: ”Gud bevare mig för alla heliga städer. Det är i sanning underligt att
menniskan ej kan vara vän med någon annan än den som tänker lika i saker som
dock ingen förstår.” Han blir vänligt bemött och behöver varken visa pass eller
packning vid stadsportarna till Jaffa. Denna dagbok avslutas 7 april 1848 med
noteringar om uselt väder och gott the.
Därefter följer bokens andra halva som upptas av brev skrivna mellan april
1845 och 25 juni 1847. Breven är inte vad man kanske i första hand förknippar
med ordet. De är långa, ibland mycket långa, och trots att de har en enda
konkret adressat fungerar de som djuplodande essäer och studier av de miljöer som
återfinns i dagböckerna.
I ett brev till G. Geitlin den 4 juli 1845 skriver han: ”Hvad som mäst
besvärade mig var lössen.” När orden fästs på papper är han i en situation där
han slipper dem, närmare bestämt på en ort som heter Gof. Där äter och sover
han bra. Beduinerna är frikostiga. Pilgrimsfärdernas folk passerar förbi, till
dem kan man sälja allt möjligt och så försörja sig. Wallins största problem är
det rykte som alltid hinner före honom, överallt tror människor att han är en
läkare som förmår bota allt. Men han säger sig ha funnit på en metod: ”Jag hade
dock nu lärt mig konsten att skrämma undan mina patienter och göra mig af med
dem bättre än förr och lärt mig Arabens i morgon om Gud vill och hvad bättre
var att aldrig ge något utan pengar.”
Till samme Geitlin skriver han i mars 1846 om sitt besök i Mekka och
berättar att han inte villa stanna där länge, eftersom han hade slut på pengar
och dessutom sjuklig. Han talar om bölder och feber, och skriver: ”Den
obetydligaste opasslighet i Mekkas gehennem luft kan föra till dödliga
sjukdomar.”
I ett brev till mamman och systern berättar han hur han i ett stort
sällskap, kanske tusen personer, tagit sig till Mekka: ”Här var folk från alla
verldens ändor i de mest brokiga kostymer och olika hudfärger. Dock voro vi
alla under dessa första dagarne klädde lika nämligen i tvänne skynken
bomullslärft, det ena skynket lindadt om midjan och räckande till nedan om
knäna och det andra kastadt om axlarne och räckande nedan om midjan. Intet på
det kalt rakade hufvudet och barfota.” Han tackar också modern för hennes ”kärkomna
brev” och uttrycker medkänsla med sjuka syskon.
Det som gör särskilt breven till professor Geitlin så intressanta är att de
har ett direkt tilltal och fungerar för läsaren som ett föredrag eller en essä
som ska diskuteras efter läsningen. Det finns en oerhörd rikedom i materialet
eftersom det förenar Wallins egna förutfattade meningar med hans mer
vetenskapliga rön och dessutom ger de konkreta ögonblicksbilderna från miljöer
som också idag kan utgöra ett intressant bakgrundsmaterial för studier av de
arabiska nationernas minst sagt kaotiska, krigiska och miserabla villkor idag.
Om man t.ex. tar del av Wallins texter om wahhabismen lär man sig något om den
kraft inom islam som nu fostrar de mest fanatiska jihadisterna och som
bestämmer så mycket av de misslyckanden som ”den arabiska våren” ledde till.
All historisk läsning är nyttig. All kunskap om det förflutna är viktigt för
studier av samtiden. Wallins anteckningar, dagböcker och brev är viktiga både i
smått och stort. De berättar om en människa som vill utforska det dittills
okända. Men de berättar inte minst om hur den del av världen såg ut som nu
befinner sig i hela världens ögon. Före oljan. Med oljan och efter oljan, så
kan hundrafemtioårsperspektivet sammanfattas om man till det lägger före
islamismen som politisk och militär kraft.
Nedan följer mina tre tidigare artiklar om Wallins verk.
***
Georg August Wallin: Skrifter, band ett, Studieåren och resan till
Alexandria (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och
Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia
Berg).
Det finns böcker och det finns böcker. Den vanligaste sortens böcker idag borde kallas för något annat: Fem på nya äventyr-tidsfördriv, läsövning, lättläst/pekböcker för vuxna? Stora bokstäver på grått och sönderfallande papper som formulerar en kriminalgåta eller ännu större färgbilder på högblankt papper föreställande maträtter, turistorter eller livsstilar. Dessa "böcker" lämnar jag alltid därhän.
Sedan finns det litteratur. Det är med den jag lever dagligen, litteraturen som är ett livsavtryck, som är skriven mer av nödvändighet än utifrån spekulation. Men det finns också ett slags oumbärliga bokverk. Ett sådant har jag fått av en vän i Finland: Georg August Wallins skrifter, band 1 som har rubriken Studieåren och Resan till Alexandria. Det är Svenska Litteratursällskapet i Finland som ger ut verket (och i Sverige av förlaget Atlantis).
Detta storverk, som innehåller dagböcker och brev av Georg August Wallin kan man med fördel läsa om man vill bekanta sig med en tidsepok före den nedbrytande moderniteten och konsumismen. Man skulle kunna säga att orientalisten Wallin förebådar denna tid, och att han under sina resor 1843-1849 på Arabiska halvön och Sinaihalvön, i Egypten, Syro-Palestina och Persien lyckades samla in väsentligt material om bland annat arabiska dialekter och stamförhållanden. Förlaget uppger att han under dessa resor uppträdde förklädd, han sade sig vara muslimen Abd al-Wali och kunde därför också besöka de för icke-muslimer stängda städerna Mekka och Medina. Wallin förebådar också tiden för de koloniala sammanbrotten och dagens politiska, territoriella och nationella sammanstötningar. Kunskap om en sådan tid kan också skapa en bättre förutsättning för kunskap om det som sker just idag.
Detta vackra förstaband innehåller material från Wallins studieår i Helsingfors och S:t Petersburg och från resan till Egypten via Hamburg, Paris, Marseille, Konstantinopel och senare ankomsten till Alexandria i december 1843. Verket är illustrerat med fotografier och annat material och ett mirakel bara att bläddra i. Ville man förkovra sig särskilt i just det här ämnet hade man material för många långa dagar och nätter. Kanske ett motgift mot vår samtids hetsande "bok"-industri som dödar ett verk mindre än ett halvt år efter att det utkommit?
Det finns böcker och det finns böcker. Den vanligaste sortens böcker idag borde kallas för något annat: Fem på nya äventyr-tidsfördriv, läsövning, lättläst/pekböcker för vuxna? Stora bokstäver på grått och sönderfallande papper som formulerar en kriminalgåta eller ännu större färgbilder på högblankt papper föreställande maträtter, turistorter eller livsstilar. Dessa "böcker" lämnar jag alltid därhän.
Sedan finns det litteratur. Det är med den jag lever dagligen, litteraturen som är ett livsavtryck, som är skriven mer av nödvändighet än utifrån spekulation. Men det finns också ett slags oumbärliga bokverk. Ett sådant har jag fått av en vän i Finland: Georg August Wallins skrifter, band 1 som har rubriken Studieåren och Resan till Alexandria. Det är Svenska Litteratursällskapet i Finland som ger ut verket (och i Sverige av förlaget Atlantis).
Detta storverk, som innehåller dagböcker och brev av Georg August Wallin kan man med fördel läsa om man vill bekanta sig med en tidsepok före den nedbrytande moderniteten och konsumismen. Man skulle kunna säga att orientalisten Wallin förebådar denna tid, och att han under sina resor 1843-1849 på Arabiska halvön och Sinaihalvön, i Egypten, Syro-Palestina och Persien lyckades samla in väsentligt material om bland annat arabiska dialekter och stamförhållanden. Förlaget uppger att han under dessa resor uppträdde förklädd, han sade sig vara muslimen Abd al-Wali och kunde därför också besöka de för icke-muslimer stängda städerna Mekka och Medina. Wallin förebådar också tiden för de koloniala sammanbrotten och dagens politiska, territoriella och nationella sammanstötningar. Kunskap om en sådan tid kan också skapa en bättre förutsättning för kunskap om det som sker just idag.
Detta vackra förstaband innehåller material från Wallins studieår i Helsingfors och S:t Petersburg och från resan till Egypten via Hamburg, Paris, Marseille, Konstantinopel och senare ankomsten till Alexandria i december 1843. Verket är illustrerat med fotografier och annat material och ett mirakel bara att bläddra i. Ville man förkovra sig särskilt i just det här ämnet hade man material för många långa dagar och nätter. Kanske ett motgift mot vår samtids hetsande "bok"-industri som dödar ett verk mindre än ett halvt år efter att det utkommit?
*
Georg August Wallin: Skrifter, band två, det första året i Egypten 1843 – 1844 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).
I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).
Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.
Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.
Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.
Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.
Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.
En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.
Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.
Georg August Wallin: Skrifter, band två, det första året i Egypten 1843 – 1844 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).
I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).
Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.
Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.
Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.
Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.
Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.
En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.
Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.
*
Georg August
Wallin: Skrifter, band tre, Kairo och resan till övre Egypten 1844-1845 (utges
i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i
Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).
Georg August Wallin (1811-1852) var en av de främsta orientalisterna. Under hela sex år, från 1843, reste han runt i den arabiska och persiska världen. Han forskade kring språk och kulturer. Hans dagböcker, brev och andra texter utges för första gången i textkritisk utgåva av Svenska Litteratursällskapet i Finland, i samarbete med Atlantis förlag. Detta tredje band är, liksom de två första, rikt illustrerat i ett mycket vackert bokverk. Utgivarna Kaj Öhrnberg och Patricia Berg är arabist respektive egyptolog med tungt vägande kunskaper i ämnet, och Öhrnberg anses vara den främsta kännaren av Wallins livsverk. Att läsa Wallins texter är att förflyttas bakåt till en tid utan television och att därför få sin egen inre bildvärld att visa scenerier från hans resor. Wallins knep för att komma nära de muslimska kulturerna har prövats av andra, han uppträdde som muslim med namnet Abd al-Wali. Ett rikt och spännande verk för alla, fackmän såväl som allmänintresserade.
Litet men signifikativt exempel på Wallins stil:
Georg August Wallin (1811-1852) var en av de främsta orientalisterna. Under hela sex år, från 1843, reste han runt i den arabiska och persiska världen. Han forskade kring språk och kulturer. Hans dagböcker, brev och andra texter utges för första gången i textkritisk utgåva av Svenska Litteratursällskapet i Finland, i samarbete med Atlantis förlag. Detta tredje band är, liksom de två första, rikt illustrerat i ett mycket vackert bokverk. Utgivarna Kaj Öhrnberg och Patricia Berg är arabist respektive egyptolog med tungt vägande kunskaper i ämnet, och Öhrnberg anses vara den främsta kännaren av Wallins livsverk. Att läsa Wallins texter är att förflyttas bakåt till en tid utan television och att därför få sin egen inre bildvärld att visa scenerier från hans resor. Wallins knep för att komma nära de muslimska kulturerna har prövats av andra, han uppträdde som muslim med namnet Abd al-Wali. Ett rikt och spännande verk för alla, fackmän såväl som allmänintresserade.
Litet men signifikativt exempel på Wallins stil:
"Aftonen var oändligt mild och
ljuf varmare än hos oss den vackraste sommarafton. Vi lade ut åter genast efter
solens nedgång och det kom på vårt folk liksom en bärsärksgång och de rodde och
väsnade förfärligt och sjöngo och skreko och glömde naturligen icke att i sin
sång blanda in tiggeri om bakhshish och får. Vi hunno inom några timmar fram
till Dakkeh och lade oss här för natten. Jag gick upp till stranden ofvanföre
hvilken låg en stor gränslös öken och gaf en vidsträckt horizont och
vidsträckt synkrets öfver den klara himmelen, på hvilken stjernorna tindrade
med ett särdeles blinkande och glänsande sken. Jag satt här länge i sanden och
pratade med den barnslige Ismain som kommit upp och satt sig bredvid mig."
(Ur dagboken12 december 1844).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar