För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det
handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett
grundbegrepp att förstå. Det har ofta skrivits in i en nationell
kontext, och under den femtioåriga stalinistiska diktaturen gjordes det
till ett politiskt vapen, medan det nu, sedan det religiösa livet åter
blomstrar, ofta förknippas med islam. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun.
Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk
eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden
varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med
den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa
ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de
italienska och tyska ockupationerna).
Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har
överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta
vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och
egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë).
I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd
och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är
helt enkelt att man håller ett löfte. Enver Hoxha använde under sin
grymma regim besa som ett slags synonym till albanismen, den nationalism
som i samspel med stalinismen gjorde landet till ett självförsörjande
men extremt isolerat och efterblivet land, samtidigt som hans regim
anses ha haft betydande framgångar i bekämpandet av blodsfejderna. Om
man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som
står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.
För att förstå 1900-talets självständiga albanska nation är det alltså
nödvändigt att på djupet förstå innebörden av besa. Att en sedvanelag
framvuxen under feodala förhållanden kan fungera i ett modernt samhälle
kan se ut som en omöjlig paradox, men den har visat sig vara just det
sociala och kulturella kitt som håller Albanien samman.
Albaniens lilla judiska befolkning överlevde tyskarnas försök att spåra
och deportera dem. Också det knappa tusentalet judiska flyktingar som
kom till Albanien klarade sig. Den huvudsakliga förklaringen till det är
just besa. Dessa händelser finns på svenska tidigare i korthet
beskrivna i albanologen Ullmar Qvicks bok Mera hjältemod än vete (2004).
Albaniens judar betraktades först och främst som albaner, och
flyktingarna behandlades enligt en av grunderna för besa: de behövde
skydd, bad om det, och fick det därför med självklarhet. Besas betydelse
fick den amerikanske fotografen Norman H. Gershman att resa i både
Albanien och den albanska republiken Kosova för att dokumentera detta
remarkabla historiska faktum. Han låter människor berätta, och till
varje berättelse fogar han porträttfotografier. Det blir därför mycket
personliga vittnesmål om något som går långt bortom religion.
Därmed är det inte heller något märkliga att albaner, vars majoritet är
muslimer, räddar judar. Den faktorn har först i efterhand fått sin
speciella, internationella betydelse. Inom ramen för besa är det hedern
som går före allt annat, att man som människa ska uppföra sig både
anständigt och förebildligt. Många av människorna i Gershmans bok har
fått ta emot utmärkelsen Rightous Among Nations på Yad Vashem i Israel och på bilder står de ibland stolt med dessa diplom i händerna.
Två celebriteter finns med i boken. Dels den man som skulle ha varit
Albaniens kung om inte hans far flytt landet med statskassan under
kriget, Leka I, och som nu, svårt sjuk, säger att fadern alltsedan
Kristallnatten 1938 utfärdade pass till ”hundratals judar, merparten
från Wien, inklusive hovjuvelerarfamiljen Oesterreicher, som välkomnades
till Albanien”. Dels överhuvudet för den sufiska Bektashi-rörelsen,
Haxhi Dede Reshat Bardhi, som säger att man i hans rörelse ”ser Gud i
var och en (…) det finns inga otrogna, och därför får det inte finnas
diskriminering”. Sekten grundades på 1200-talet och har idag ett center
utanför den sydalbanska staden Vlora.
Bokens vittnesmål kommer annars från Albaniens olika provinser och
berättas av de mest olika individer, från intellektuella till bönder och
arbetare, stads- och landsbygdsbor, före detta kommunister som slogs i
Hoxhas gerilla och nationalister som slogs i motståndargruppen Balli Kombëtar (Nationella
fronten). Trots att de hade olika syn på det mesta var de uppenbarligen
överens om att skydda Albaniens nationella oberoende och landets
judiska befolkning.
Helt annorlunda relationer till sina närmaste grannar och arbetskamrater
har man under lång tid haft i Kosovo, som varit en serbisk provins i
Jugoslavien. Under Tito fick provinsen långtgående självstyre, precis
som Vojvodina. Båda provinserna hade stora serbiska minoriteter, men
majoriteterna var under efterkrigstiden albansk respektive ungersk. I
Kosovo exploderade motsättningarna gång på gång och sedan Milosevics
berömda tal på symbolladdade Trastfältet (Kosovo Polje) 1987, då
han yttrade orden ”Ingen ska någonsin mer slå en serb”, övergick
tillståndet alltmer i krigsliknande förhållanden. Centralregeringen i
Belgrad tog ifrån provinsen allt självstyre och gick så långt att man
avskedade samtliga lärare, läkare och poliser av albanskt ursprung.
Provinsen kom helt att styras av serbisk militär och polis och ett
albanskt underjordiskt civilsamhälle växte fram parallellt. Under dessa
svåra år, som slutade med Natos intervention 1999, kom Albanien också
att betyda mycket som moraliskt stöd för den undertryckta albanska
befolkningen på andra sidan gränsen. I och med att Dayton-avtalet
helt bortsåg från Kosovofrågan hade den fortsatt att i stigande grad
vara högexplosiv. Nato-ingripandet ledde i sin tur till en omfattande
albansk fördrivning av Kosovos serber och romer, och inte ens de krav på
medborgerliga rättigheter som EU ställt inför provinsens förverkligande
av en relativ självständighet i och med utropandet av republiken 2008
har kunnat ge tillfredställande skydd åt de kvarvarande icke-albanerna.
Komplexiteten i de albanska förhållandena analyseras lysande av
historikern och Balkankännaren Miranda Vickers, som skrivit det senaste
verket om saken tillsammans med kollegan James Pettifer (som skrivit en
rad böcker om flera av Balkanländerna, liksom en intervjubok med den
forne albanske UCK-gerillans ledare, sedermera premiärministern, Hashim
Thaci). Den pocketutgåva av The Albanian Question: Reshaping the Balkans som utkom hösten 2009 – originalet kom 2006 – innehåller väsentlig, ny information.
De två författarna utkom redan 1997 med den utmärkta Albania – from Anarchy to a Balkan Identity,
och när de återvänder till ämnet är det dels för att rekapitulera, dels
för att skriva den allra senaste historien. Den nya boken om den
albanska frågan börjar därför med den djupa krisen i Albanien 1997, med
pyramidspelens sammanbrott och de inbördeskrigsliknande förhållanden som
hotade den albanska nationens själva existens. I det vakuum som uppstod
kunde flera olika politiska krafter agera: dels de gamla kommunister
som styrt landet så länge, dels monarkisterna och andra, mer eller
mindre demokratiska grupperingar, ofta framvuxna ur klanstrukturerna.
Denna djupa kris ledde till att ett stort antal vapen hamnade på den
svarta marknaden, och i och med grundandet av UCK (Ushtria Çlirimtare e Kosovës), den kosovoalbanska befrielserörelsen, kom också Albanien – om än inte som stat – att spela en allt större roll i Kosovos kris.
Från officiellt albanskt håll var man synnerligen rädd för att landet
skulle dras in i den serbiska provinsens problem. Därför gjorde
Albaniens dåvarande premiärminister Alexander Meksi ett uttalande
tillsammans med Kosovos icke-officielle ledare Bujar Bukoshi där de
fördömde Milosevics våldspolitik mot albanerna, och vädjade om ”fredligt
motstånd i Kosovo”. Sådana uttalanden fick naturligtvis ingen som helst
positiv effekt, och utvecklingen fortsatte i rask takt fram till
katastrofen som de väpnade striderna i provinsen innebar. Serbiska
frikårer drog från samhälle till samhälle, brände ner hus, våldtog,
fördrev och mördade människor. Parallellt fördjupades den politiska
krisen i Albanien, såväl mellan olika befolkningsgrupper och provinser i
landet, som mellan olika politiska krafter.
Tillståndet i Albanien har vänts i en mer positiv riktning efter
Kosovokriget och det internationella samfundets hjälp till den nu
erkända republiken Kosova. (Efter självständigheten används denna
albanska stavning.) Sedan 2006 har landet ett samarbetsavtal med EU och
genom deltagandet i kriget mot terrorn har man också utmärkta
förbindelser med USA.
Den oro som många visat för att Albanien har en hemlig ambition att
införliva Kosova tillbakavisas av Vickers och Pettifer. Oron saknar
grund säger de, därför att det politiska ledarskapet i Tirana är högst
medvetna om att en sammanslagning är helt orealistisk. Dessutom finns
det inget folkligt stöd, vare sig i Kosova eller Albanien, för sådana
idéer.
Norman H. Gershman: Besa. Muslims who saved Jews in World war II (Syracuse university press 2009).
James Pettifer & Miranda Vickers: The Albanian Question. Reshaping the Balkans (I.B. Tauris 2009).
Thomas Nydahl: Vems land? Texter om Kosova och Albanien i Kön, klass och kultur, politisk geografi del 3, (h:ström,2005).
Texten finns med i min bok Kulturen vid stupet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar