Imre Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser"

Imre Kertész: Det landsförvisade språket, Imre Kertész: Dossier K.(båda i översättning av Ervin Rosenberg, Norstedts respektive Weyler förlag).

I Péter Nádas förord till Det landsförvisade språket heter det bland annat att förintelsen inte är ett ämne man skriver om på tisdagen för att på onsdagen lämna det. Inget kunde vara en bättre karaktäristik på Imre Kertész författarskap, där allting kretsar kring nazisternas stora förbrytelse.

Kertész menar att Auschwitz "har en alltigenom klarlagd, och just därför sluten och oföränderlig struktur", något som både ligger långt bak i tiden och är utforskat in i minsta vrå, men som av just det paradoxala skälet ständigt måste beskrivas. De överlevande blir allt färre, förintelsemaskinen "glider långsamt ur deras av ålder alltmer försvagade händer".

Kopplat till detta tema ter sig därför också Kertész många texter om den kommunistiska diktaturens Ungern att vara: här slås en brygga mellan två totalitära system. Slutsatsen är att ingen äkta konst kan undgå att präglas av den skiljelinje i historien som förintelsen innebär.

I sina essäer och tal skriver och talar denne stillsamme, lite blyge författare ogenerat och med starkt patos. Han vet att hans erfarenhet är viktig, han vet att hans ämne och tema aldrig kan betraktas som färdigt – det måste formuleras om och om igen.

Därmed ansluter han sig till den tes som Ivar Lo-Johansson drev i många år: att en författare alltid endast har ett ämne, och att han alltid återkommer till det, i en ny text, skriven på ett annat sätt, varierat, omformulerat. Ämnet för Kertész, förintelsen och den totalitära makten, går inte att uttömma. Det är evigt och det kommer för all framtid att te sig som just djupt allvar och outgrundlig katastrof i ett och samma andetag.

*

Kan man skriva poesi efter Auschwitz? Theodor Adorno menade att det var omöjligt. Imre Kertész tillbakavisar påståendet som "en moralisk stinkbomb som alldeles i onödan förpestar den redan utan dess medverkan skämda luften" och säger att det enda han lärt av Adornos skrifter handlar om musik.

Den klassiska efterkrigsdiskussionen återkommer alltså i ny frisk tappning i Imre Kertész bok Dossier K. – en självbiografi, som måste vara något av det märkligaste i den självbiografiska genren på länge. Texten är upplagd som en intervju, och grunden till det måste vara de samtal som redaktören Zoltán Haffner hade med Kertész åren 2003-2004 och som skulle bli en djupintervju, men istället ledde till att Kertész tog fram sin dator och satte sig att skriva en bok i tradition från den platonska dialogen, och som vi alla vet: "då är det egentligen en roman som läsaren håller i sin hand."

Alltså är denna självbiografi en platonsk dialog som är en roman. Läser man Kertész får man vara beredd på den sortens genreöverskridanden. Och boken innehåller i sig en rad raffinerade resonemang om vad som är verkligt och vad som är fiktivt.

Verklighetens Auschwitz är trots allt inte detsamma som det förintelseläger som skapats av Kertész för att utgöra spelplats i hans romaner. Kertész menar rentav att han tvingats skapa en fiktiv värld för att alls kunna hantera sina minnen, sitt trauma skapat av förintelsens mekanismer.

Efter hitlerismen hamnade Kertész i nästa diktatur: den öststats-kommunistiska. Här blir han nästan en icke-person, och trots sin instinktiva motvilja mot makthavarna erkänner han här den koketta längtan varje konstnär bär på: erkännandet. "Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli erkänd…".

Utifrån detta skulle han leva i ett system som med olika slags prefix i kombination med ordet socialism förändrades bara marginellt, men i grunden var ett monstruöst och frånstötande system. Men också den europeiska erfarenheten i stort säger honom att när vi "börjar tala om kultur och europeiskt värdesystem" så befinner vi oss snart vid ämnet mord.

Leonard Cohen är inte ensam om att ha sett vad framtiden består av: mord. Krematorierna är en del av detta europeiska värdesystem, oavsett om vi vill inse det eller inte. Massmord och demokrati är beståndsdelar av samma kontinents moderna historia. Denna typ av motsägelser är själva fundamentet för Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser". I grunden handlar det om det svåraste av allt, att vara människa, och att vara det i en tid av tekniska framsteg och moraliska haverier, av högcivilisation och barbari som parallella skeenden.

Foto: Astrid Nydahl.