Czesław Miłosz skriver i sin dikt Vid en viss ålder (urvalet Ärlig beskrivning 2011, översättning av Anders Bodegård):Vi ville bekänna våra synder men hade ingen som lyssnade.
Molnen ville inte ta emot dem, och inte vinden,
som hemsöker haven, ett efter ett.
(...)
Kyrkorna. Kanske kyrkorna. Men vad skulle man bikta?
Att vi hade synts oss så vackra och ädelmodiga,
och därefter i stället sett en anskrämlig padda
med tunga halvöppna ögonlock,
och vetat: "Detta är jag."
*
Så, mindre ödmjukt men ändå utan att förhäva sig kan man i yngre år visserligen överskatta sig själv, men i en viss senare ålder, kanske redan i nästa andetag inse att man tagit fel. Bättre då att utgå ifrån att det mesta man gör är försumbara vindpustar och att en och annan stavelse eller handling väcker skönheten just i det ögonblicket. Som idag när jag tänker på "mina" döda, kretsen bestående av vänner och familj.
Foto, Wales: A. Nydahl.
