![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjCcjxn-SEYXrjb5jCFbUDm32YpQQRK4sKXHhif5bJfO0Uj3wD0yfLrB-qso823msc7cnhEDAY7iAigaZ275l2E44cbvhAh3-Bl399dnubN5byaOieObfSJCTx2YtJoYUJY9-GHyHKXWc5H/s400/sover.jpg)
Sven-Erik Klinkmann finns på två olika platser i mitt bibliotek. Han står i lyrikhyllan med några mycket fina diktsamlingar, och han står i fackbokshyllan med studier inte minst av populärkulturella uttryck. Han är docent i folkloristik vid Åbo Akademi, och disputerade på avhandlingen Elvis Presley - den karnevalistiske kungen 1999.
Klinkmanns bok handlar således i hög grad om nationell identitet. Hur ser den ut när man lever i en minoritet? Vilka särdrag har språket under dessa omständigheter och hur förhåller man sig till majoritetsspråket? För att reda ut sammanhangen måste man förstås söka sig tillbaka. Det gör Klinkmann i sina resonemang om såväl det finskspråkiga som det svenskspråkiga - och han gör det också genom att spegla den ena i den andra utifrån identiteter som har med historia, nationalitet, natur, geografi och kultur att göra.
![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhenIxvFoq7DA4SnZUwkDKDjLuy_kEN9rNqX5kkYEZ4nGhZ3IiWQMj-h54NT84SRSbSIOSzwqJHmlhVwJveifZLzxpqSqpMXAAJUVK_G9vbQztSd1UfwV-0Epw_VxgW3JY4NqiAo_fT7-1X/s400/53799_p.jpg)
I kapitlet om modernitetens diskurser diskuterar Klinkmann den alltid heta potatisen om rasism. Han påpekar att föreställningar om finnar som “halvvilda tjuder” alltid föds som spegelfenomen, “där det andra och det främmande tecknas som en motbild till den egna idealbilden.” Det är förstås också därför som man bland finnar (och rikssvenskar) lever med bilden av finlandssvenskarna som en rik, välmående - och, ja lycklig - överklass. Den är lika felaktig som bilden av finnarna som knivbärande, berusade galningar.
Just som jag läser Klinkmanns bok ser jag en notis om att Sannfinländarna planerar att starta en svenskspråkig avdelning. Det är en historisk ironi i så fall och säger kanske också något om ambivalensen i dessa frågor. Och samtidigt håller Sverigedemokraterna riksting i Göteborg, där man klubbar igenom det nya principprogrammet, som lyfter fram socialkonservatismen som partiets identitet (på bekostnad av nationalismen, som förstås ändå står kvar strax under).
De politiska och kulturella strömningarna (inte minst de nationalistiska) i Sverige och Finland gör sig hela tiden påminda vid läsningen av Klinkmann. Det är i mina ögon ett gott tecken, eftersom en text alltid måste ha en förbindelse med det pågående. Vi behöver de kvalificerade bedömningarna för att bättre kunna förstå och läsa av samtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar