Nog kan man fastna i spindelns nät. Och visst kan bläckfiskens armar nå långt. Men så länge jag ser att yttrande- och tryckfriheten i mitt eget land inskränks därför att en ny religiös-politisk fundamentalism luftar sådana krav, kommer jag i varje tänkbar situation, här i bloggen och i mina böcker, fortsätta hävda denna konstitutionella värdegrund. Demokratins förutsättning är det fria ordet. Den demokratiska människan yttrar sig muntligt och formulerar sig skriftligt utan fruktan för att hennes tankar ska bli en ursäkt för att hon ska straffas eller tystas.I både Danmark och Sverige har vi idag gummiparagrafer avsedda att fungera som politiskt/moraliskt rättesnören. I Danmark heter den “racismeparagrafen” och i Sverige “lagen om hets mot folkgrupp”.
Det saknas inte poänger i de resonemang som vill förhindra agitation som leder tankarna till 1930-talets Europa. Men de tycks för länge sedan överspelade, eftersom lagarna används för att tabuisera och demonisera de skriftställare och debattörer som utifrån kunskaper och insikter vill resonera kring totalitära ideologier, oavsett om de är religiösa eller politiska.
Den sekulära staten nådde långt i sin frigörelse från den kristna kyrkans dogmer. Den landvinningen måste försvaras varje dag, eftersom det finns krafter som vill återföra det offentliga samtalet och medborgarnas tankar till en sfär där varje ord begränsas av dogmer, juridiska och/eller etisk-moraliska.
Det finns stater där man alltjämt lever efter totalitära dogmer. I Belarus och Nordkorea härskar en perverterad form av kommunistisk dogm. I det nya Ryssland härskar en storrysk nationalistisk dogm. I Kina en historiskt ny form av enparti-ideologi som förenar kommunistisk retorik med turbo-kapitalism. I Iran har mullorna islamismen som vapen och redskap. Sharia blir normen, Koranen den nya lagboken. Och om man vill kan man förvisso säga att vi alla styrs av en profitinriktad framgångsdogm som slår sönder för de många, med samma glada rop som den lägger vinsterna på hög hos de få.
Men majoriteten av alla kommunistiska stater har sedan länge begravts i historieböckerna. Islamismen gör precis tvärtom, den flyttar fram sina positioner och får nytt liv. Inte minst “den arabiska våren” har inneburit en omfattande renässans för islamistiska organisationer och strömningar, från Muslimska brödraskapet till snäppet farligare versioner.
Ska vi i Sverige nöja oss med att betrakta denna utveckling? Eller formulerat på ett annat sätt: tar vi demokratin och den sekulariserade staten för givna?
Inget kunde vara dummare än att framför tv-nyheterna grubbla på världens tillstånd samtidigt som man försjunker i ovilja att veta vad som händer i det egna samhället.
Foto: Anders Wikström.
