Tomas Espedal: Mot konsten (anteckningsböckerna)

Med den självbiografiskt förankrade Mot konsten (anteckningsböckerna ) introduceras den norske författaren Tomas Espedal på svenska. Typiskt nog är det ett litet förlag som står för utgivningen, LIndelöws i Göteborg.

Espedal är född 1961, debuterade 1988 och har utgivit elva prosaböcker. Mot konsten är en vacker, melankolisk och mycket gripande meditation över liv och död, tomhet och skapande, ensamhet och konst. Den berättar i jag-form om förlusten av en hustru och en moder. Författaren mister sin mor samma år som hans hustru, mamma till deras gemensamma dotter, dör. Hur överleva med dottern? Han vandrar i det han kallar ”det vita” – en symbol för just den meningslöshet som kan förknippas med djup sorg. Men det vita står också för oförmågan att skriva. Han isolerar sig, vill inte går ut ur huset. Dottern tröttnar på hans överdrivna omsorger och rentav uppmanar honom att försvinna.

I tillbakablickande avsnitt möter vi den äldsta generationen. Andra världskriget kastar sina skuggor över deras tillvaro. Men det blir aldrig en krigsskildring utan snarare en spegeleffekt av samtiden och dess vardagliga överlevnadskamp.

Espedal lyckas formulera en berättelse som fångar tre generationer och deras gemensamma kamp för det förgängliga livets värdighet och mening. Som skildring av skapandets hårda villkor är den också i högsta grad angelägen. Efter denna bok vill jag gärna läsa mer av Espedal, för den är övertygande från första till sista sidan, i sin skimrande prosa som har starka inslag av poetisk klang och äkta vemod. Till det bidrar förstås i högsta grad översättaren Jimmy Ginsby.