Hög hastighet och modernitet hör intimt samman. Inte minst den tekniska utvecklingen har fått oss att snabbt förflytta oss mellan platser och insikter. Men är den snabbmatslärdom vi lever mitt i beständig? Bär vi den med oss som verklig kunskap? Och har egentligen besöken världen runt fördjupat våra kunskaper om dessa platser, folk och kulturer?Jag läser Paul Virilios Försvinnandets estetik. Virilio, född 1932, är fransk stadsplanerare och teknikfilosof, "hastighetsteoretiker". Dessvärre finns bara denna bok, vid sidan av Krig och film:perceptionens logistik, av honom översatt till svenska. Den ger nämligen mersmak. Inte minst Handbergs förord får mig att reflektera kring de centrala begreppen i boken.
Några anteckningar under läsningen:
Kunskapsmängden ökar. Det kan vi inte bortse ifrån. Men, "ju mer vetandet växer, desto mer växer också det som är okänt". I hastighetsperspektivet konstaterar Virilio att "ju snabbare informationen kommer, desto tydligare blir det hur fragmentarisk och ofullständig den är." Jag vill åter anknyta till diskussionen om nätet. Är det rimligt att anta att informationen vi äter som snabbmat är lika beständig som den vi arbetar oss fram till i läsningen? Är Wikipedia jämförbart med encyklopedierna?
Kan den digitala tekniken förfrämliga oss ännu mer? Om datorernas intelligens blir den allenarådande kommer inte något annat än "ett ynka litet silikonchip" inoperererat, att behövas för språkinlärning eller förmedling av musik.Virilio skrev sin bok när man hade en tung walkman med sig, om man ville lyssna till musik utomhus eller på resa. Vad har hänt sedan dess, d.v.s. sedan 1996? En walkman har blivit hopplöst uråldrig. Vi är närmare det inopererade musiklagret än då.
Hastigheten: för Virilio är privatbilism och biograf ungefär samma sak. Vindrutans utsikt fyller samma funktion som bio-duken. Vi åker inte bil för att tillryggalägga avstånd, vi reser ingenstans, därför att vi med Gaston Rageots ord vill tillfredställa behovet "av att ständigt byta ort". Resandet och shoppandet blir en och samma sak. Mot slutet av boken citerar han Tolstoj: "Järnvägen innebär samma sak för resan som bordellen för kärleken."
Två små rader av honom, som jag fann på annat håll, kan antyda vad det handlar om: Den globala byn är ingenting annat än ett världs-getto. Och: Bilder smutsar ner oss som virus.
4 kommentarer:
Håller med om allt det där Virilio säger. Samtidigt tror jag - och jag är en optimist i grund och botten - att vi ändå fortsättningsvis lever i en värld med många olika hastigheter, i varje fall tills vidare. Men visst, det helt kinaestetiska samhället tycks rycka allt närmare. T ex blockbusterfilmen Inception fungerar som ett slags budbärare om vad som är på kommande.
Här under ett exempel på när Virilios tankar fungerar som stöd i analysen av Ulf Lundells böcker "Saknaden-Friheten-Värmen"
Att koka ihop en till hälften uppdiktad existens utifrån författarens faktiska livs drama, tycks vara Ulf Lundells liv. Var det biografiska självet slutar och var det fiktiva börjar är aldrig lätt att säga i litteraturen i allmänhet, och i synnerhet inte hos Lundell.
Värmen är den tredje och avslutande delen i en trilogi som föregåtts av Saknaden och Friheten. Den sammanfogande länken i trilogin skulle mycket väl kunna vara media. Genom trilogin så är media hela tiden en följeslagare, men media står aldrig i fokus. Media är dock ständigt närvarande.
Delarna i trilogin är var och en väldigt omfångsrik i sidantal och kännetecknas i sin stil av stor detaljrikedom och en stor mängd, kan tyckas, oväsentlig information. Böckernas tjocklek och osovrade struktur kan därför ses som en spegling av vårt mediala informationssamhälle.
Precis som i den föregående romanen Friheten så använder Lundell två alter ego i Värmen, nämligen Poul, rockartist, och Bull, författare. Lundell har på senare tid låtit sina romaners huvudpersoner låna allt tydligare drag av författarens eget liv och hinnan mellan dikt och verklighet har med tiden alltmer tunnats ut.
På det sättet kan man tycka att Ulf Lundell valt att gå den voyeuristiska publiken till mötes, det vill säga de människor som mest läser hans böcker för att få information om personen Lundell. Men författarens avsikt med det valet är snarare ett försök att säga något om vår samtid och det samhälle vi lever i, utan att för den sakens skull göra anspråk på att skildra den ”objektiva verkligheten”.
Genom att lägga huvudpersonerna så pass nära sig själv och verkligheten så visar Lundell på det sättet samtidigt upp den märkliga kändiskult som han själv uppenbart blivit en del av och som han vill rikta kritik emot.
Huvudpersonen Poul och hans vän Bull har levt större delen av sina liv i offentlighetens ljus och den utsatthet från allmänhet, journalister och fans som det inneburit är ett bärande tema inte bara i den här boken utan i hela trilogin.
Lundell har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet ifrån den mediala världen genom sitt långa ”kändisskap” och anser det antagligen vara nödvändigt att skildra livet i offentligheten ur ett eget personligt perspektiv.
del 2 av samma text
I Värmen har Poul och Bull två olika sätt att hantera media. Bull reagerar kraftigt emot den ytliga fördumningsjournalistik som brett ut sig i Sverige till följd av att vinsten har blivit viktigare för medieföretagen än rollen som tredje statsmakt. Bull har även personligen drabbats av det så kallade mediedrevet. Man skulle kunna påstå att Bull lider av posttraumatisk stress, han är en man som blivit hudflängd, misshandlad och förvrängd av media under så många års tid att han nästan gått under. I boken kommer han till tals och kan förmedla sin bild av verkligheten. Bulls hätska utfall mot diverse kvällstidningskrönikörer är hans sätt att slå tillbaka, även om läsaren inser att det är ett krig som han aldrig kan vinna.
Poul har ett annat, mycket mer luttrat förhållande till media. Han konstaterar krasst att den skeva mediala bilden av honom som vuxit fram genom åren i offentligheten skapat ett sådant stort glapp mellan den han uppfattar sig att vara och publikens bild av honom att han inte längre kan fortsätta fungera i offentligheten. Poul förefaller inte tro det vara möjligt att kunna förändra den offentliga bilden av honom som vuxit fram genom årens lopp i media, så han måste helt enkelt lämna den.
Att vilja lämna eller tvingas fly den många gånger trånga verklighet som media i allt högre grad skapar idag är ett tydligt tema i Värmen och i hela trilogin. Resandet har därför fått en alltmer central roll ju längre vi kommit i romantrilogin. Det åks mycket bil. Förr rådde man människor att resa för att glömma. Man hävdade att resan minskar frestelsen att begå självmord för den bjuder på något annat istället: avfärdens lilla död; att helt och hållet uppgå i den hastiga förflyttningen innebär att försvinna i resans fest – en fest där morgonen aldrig bryter in – och detta är samma sak som en ständig upprepning av dennes yttersta dag.
Vad är det för slags resande Poul ägnar sig åt? Om man exempelvis läst före detta statssekreteraren Lars Danielssons självbiografiska bok I skuggan av makten så skriver Danielsson att han efter mediedrevet reste mellan södra Frankrike och Stockholm på samma sätt som Poul gör i romanen Värmen.
Det är alltså inte osannolikt att tro att det rör sig om ett – av media – framtvingat bilåkande; en flykt.
Som läsare slås man även av att Pouls maniska bilåkande på motorvägarna i Europa, flödet av tillryggalagda mil till formen påminner en hel del om logiken i det mediala informationsflöde som ständigt pågår på till exempel kvällstidningarnas webbsidor (the information highway) dygnet runt. Informationens hastighet blir viktigare än informationen själv, och människan blir apatisk; den våldsamma hastighetsökningen och mängden av information slår till sist om i sin motsats, i orörlighet. Man sitter orörlig framför datorn och ser nyheterna avlösa varandra utan att (re)agera.
Intrycket man som läsare får av Pouls kringflackande nomadliv på vägarna i Europa är paradoxalt nog att det känns helt stillastående och fyllt av leda. Poul kan – i ett avsnitt av boken – inte ens förmå sig till att parkera bilen och möta andra människor när han ”kommit fram”, utan fortsätter istället direkt resandet tillbaka igen som om själva resandet, i brist på annat, blivit målet.
Poul tycks nästan lösas upp när han sitter i bilen. Han är riktigt illa ute, vilket är ett kännetecknande drag hos alla de – framgångsrika offentliga – huvudpersoner som befolkar romantrilogin.
I trilogin kan läsaren följa medias ökade kommersialisering, genomslag och makt under en dryg tioårsperiod. Sett utifrån författarens perspektiv. Vad som framträder är en formmässig, berättarteknisk och innehållsmässig mediekritik framförd av en, för ämnet, unik författarposition i Sverige.
Med all respekt Magnus. Andra delen av det du lägger ut har inte gått in än. Jag tror helt enkelt att det är för mycket text. Och jag förstår inte riktigt poängen med att du lägger ut hela artiklar i kommentarfältet.
Skicka en kommentar