Tormestorps vilohem
Det så kallade rekreationshemmet var emellertid i själva verket inte något sådant utan ett hem för svåruppfostrande barn, som jag vet nu, efter ett besök över fyrtio år senare... Min olycka var att jag redan första natten blev avslöjad som sängvätare.
Thomas Bernhard: Ett barn
Vi hämtades vid stationen av ett traktorsläp där vi satt med benen uppdragna under oss och med väskorna bredvid, vi hade kommit från de mest skilda håll men alla rest med tåget från Malmö mot Hässleholm, just vid Finjasjön släpptes vi av i det okända, vi var alla storstadsbarn och miljön där vi steg av tåget var främmande för oss, så främmande att den också skrämde oss, gjorde oss oroliga och undrande, och när vi sattes på traktorsläpet visste vi ingenting om vart det skulle föra oss, vi hade av olika skäl lyfts ut ur våra skolklasser, våra vänner hade tagit farväl av oss under mer eller mindre sentimentala former, och vi hade skickats för att vila, men vad det ordet betydde och varför vi skulle göra det, hade vi ingen som helst aning om, och varför vi först besökt barnpsykiatriska sjukhuset i Malmö, Flensburgska, visste vi inte heller, liksom uppmaningen att teckna den förälder vi tyckte bäst om, mest verkade vara ett mystiskt uppdrag som kränkte oss i våra mycket små barnasjälar, jag minns ännu idag att jag först vägrade teckna denna bild och att jag inte förmådde mig själv att välja mellan mamma och pappa utan tecknade dem båda, och att vi på promenaden hem utmed Pildammsparken förbi Stadionområdet talade om det som hänt och mamma uppgivet suckande sa till mig: Varför kan du inte göra någonting ordentligt? och hur jag idag, mer än fyrtio år senare fortfarande inte kan begripa varför hon sa så, om det möjligen hade att göra med att man absolut skulle välja en av sina föräldrar i detta tecknande, vilken sanning barnpsykiatrin därmed ansåg sig vara på spåren kan jag inte förstå, och jag var nog ingenting annat än just ett sådant frågetecken när jag satt på traktorsläpet och det började köra upp för backen, genom den mycket täta granskogen och så småningom kom fram till den stora vita byggnaden, inte stort mer än en ordinär villa men för ett litet barn stor som ett sjukhus, som en skrämmande myndighetsbyggnad i vilken jag skulle låsas in på obestämt tid framöver, och där jag i denna byggnad först vägrade samarbeta och bestraffades dag efter dag men sakta böjdes så som många människor före mig hade böjts till samarbete och underkuvelse där inne, jag som fortfarande bara var en liten pojke, mest rädd och orolig och ett levande frågetecken inför min egen vistelse där, jag kom dit i april 1961 och skulle den sommaren fylla nio år, jag gick alltså fortfarande på lågstadiet, min naturliga miljö var Lorensborgsskolan där jag hade alla mina vänner, det var därifrån man mitt i pågående termin, i tredje årskursen, kom och hämtade mig för att föra mig till denna skrämmande vita byggnad, och jag tittar idag, fyrtioett år senare på de få svart-vita bilder jag har kvar därifrån, som om det varit en semesterresa jag befunnit mig på, jag står tillsammans med de andra barnen, vi är sammanlagt ett tiotal och två av dem är betydligt äldre än oss andra, det är två flickor och jag står mycket tätt intill en av dem och hon håller sin arm över min axel och ler stort, jag vet att det var hon som invigde mig i det alldeles nyfödda könets mysterier och att det naturligtvis var alldeles för tidigt, men ingen av oss småpojkar sa nej, när Eva bad oss följa med ut till kojan hon byggt under en stor, gammal gran, vi satt där med henne och rökte cigaretter hon stulit från föreståndarinnans skrivbord, vi rökte kanske två bloss och allting snurrade för oss och vi blev illamående, men Eva själv rökte vant av cigaretterna och vi fick känna på henne, hon sa själv var vi skulle känna och ingenting av det jag nu vet visste jag då, och att hennes sexuella fixering redan i tidiga tonåren kanske i sig var ett tecken på att något inte stod rätt till, och hon berättade hur hennes pappa först knivstuckit hennes mamma till döds och sedan tagit sitt liv och att hon därför dragit slutsatsen att ingen av oss som fanns där på hemmet, i kojan i skogen, egentligen hade några föräldrar i livet, jag minns hur hånfullt hon skrattade när det blivit dags att återvända hem och jag sa att min pappa skulle hämta på mig stationen i Malmö, det betraktade hon som en omöjlighet och visste alltför väl, att de som skulle hämta henne inte hade några som helst fysiska band till henne, att de i bästa fall var vänliga vårdare som skulle föra henne tillbaka dit hon skulle vara, om det var en institution eller en fosterfamilj vet jag inte, men det var ut i ännu ett okänt hon skulle föras, och det var som om hennes svåra belägenhet fått henne att åldras mycket snabbt, hon ville få allt det goda livet eventuellt hade att erbjuda, nu genast, därför att morgondagen för henne var en abstraktion och framtiden ett ord man eventuellt använde för att bedra människor med, för att lura av dem den verklighet som varje enskild dag hade att erbjuda, det var med helt unga människor som Eva jag tillbringade min tid på detta hem, där den ena dagen var den andra lik och ingenting särskilt hände, och det vi kommit för att få, vila, egentligen var ett straff, i sovsalarna där vi sov och vilade middag rådde en militär ordning, och den som bröt mot ordningen bestraffades med inlåsning i det stora mörka skafferiet, där kunde jag sitta under timmar, skräckslagen, ibland pinkade jag på mig av rädsla och fick då ännu ett, men annorlunda, straff för att jag under straffets verkställighet burit mig illa åt och ställt till ytterligare besvär för den redan hårt prövade personalen, det var i sådana stunder jag i mitt barnasinne funderade på hur man kunde döda dessa människor, det var då jag planerade att knuffa dem utför trappan om jag fick chansen och levde i ett hopp om att det skulle gå dem mycket illa, redan som barn kan denna hämndlystna känsla få fäste och växa sig stark, i mig gjorde den det varje dag, både när jag såg andra utsättas för grymheter och orättvisor, och när jag själv drabbades av dem, jag minns alldeles särskilt en dag då lantbrevbäraren hade med sig ett paket från mina föräldrar, jag fick inte ens öppna det själv, och hur godiset som låg i paketet togs ifrån mig, gömdes och kommande lördag delades ut bland oss alla, det var en sådan orättvisa jag inte kunde förstå och som personalen antagligen inte ens ansträngde sig att förklara, ingenting var mitt i detta hus, allt från luften vi andades till godiset våra föräldrar sände, var kollektiv egendom fördelad av en överhet, hur länge jag var inlåst här vet jag inte eftersom varje dag under sådana omständigheter, för ett barn kan te sig lång som en vecka, men eftersom jag togs dit under pågående vårtermin i skolan tyder det mesta på att jag kanske befann mig i Tormestorp under fyra-fem månaders tid, vad vet jag, och just som jag tänker denna tanke, slår det mig att jag genom barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö kanske kan beställa en journalkopia och läsa mig till sanningen och därmed kanske också få ett svar på den grundläggande frågan, varför jag alls hamnade där, vilket som var den utlösande faktorn, vilka problem som fick mina föräldrar att söka upp denna avdelning och ta emot den hjälp de hade att erbjuda, det enda som är lättnad under denna tid är två känslor i handen; den ena kommer sig av att Eva för in min hand mellan sina ben och säger Känn så mjukt, den andra kommer sig av att jag står nere på gården hos bonden Johnson, vår enda fristad, och klappar hans svarta hund, det är dessa två mjuka känslor, sensuella på var sitt sätt, som jag minns allra starkast från Tormestorp, två känslor jag dessförinnan aldrig hade känt, därför att jag dels var för ung, dels aldrig levt i en familj med hund, och när jag kom tillbaka till Malmö bar jag den allra största hemligheten för mig själv och röjde den aldrig för någon, hemligheten att jag visste hur en flicka kändes mellan benen, att det vi ömsom kallade springan, ömsom fittan, var som en liten hamster i handen, mjuk och varm med ett mycket tunt hårtäcke, ännu inte färdigvuxet, som bäddade in själva mynningen i ett svårdefinierbart stycke liv, detta mysterium som sedan skulle leda mig från den ena kvinnan till den andra, därför att jag fortfarande inte blivit en vuxen, självständig man, utan var min mors son som länge skulle leta efter det mjukaste, varmaste och lurvigaste skötet att vila i, denna hemlighet hade vi alla med oss hem från vilohemmet, den och glädjen över att också ha fått klappa en så stor hund, en riktig bondgårdshund som nästan aldrig skällde utan bara tog för sig av alla våra händers värme och vänlighet, där den stod i koppel på Johnsons gård, men i motsats till dessa två glädjekänslor i händerna stod de minuter av skräck som väktarna bestod oss med, då de körde oss på traktorsläpet ner till Finjasjön och tvingade oss i vattnet, även när det var mycket kallt, och jag kämpade mot den våta täta kylan som sedan skulle skrämma mig i hela mitt vuxna liv, denna vattenskräck som egentligen är en döds-skräck som de planterade i mig och som sedan fullbordades av att jag gick på simskola ute på Ribersborgs kallbadhus i Malmö där simlärarna petade ner oss under vattnet med en båtshake och skrek Simma nu för fan! det var i stunder som dessa jag bestämde mig för att aldrig ge vuxenvärlden ett förtroende, att den värld av civiliserade samtal de ville ge sken av egentligen var en värld av ondska och gemena påhitt, som jag dag för dag allt bättre genomskådade och lärde mig hantera, genom att helt enkelt vara frånvarande när den var närvarande, antingen fysiskt genom att springa till skogs, eller psykiskt genom att stänga av alla intryck den försökte överskölja mig med, sådan var tiden i Tormestorp, sådan var den vila vi barn erbjöds att den i själva verket gjorde oss misstänksamma mot allt som vuxenvärlden erbjöd oss, och inte ens när den log sina mest insmickrande leenden tog vi emot dem, därför att vi anade att varje erbjudande egentligen bara var en förklädnad och att det under den skulle döljas ännu ett övergrepp, ännu en elakhet, de famnar vi sökte blev istället de egna kamraterna, det var hos Eva jag sökte tröst, inte hos "systrarna" som de ville kallas, det var alltid när jag låg med mitt huvud i hennes sköte och hon klappade mitt huvud eller lekte med mitt hår som jag var som allra tryggast, Eva som aldrig begärde något tillbaka utan bara överöste mig med det tidiga livets kärlek, den som är äkta därför att den ännu inte besudlats eller använts som ett vapen, denna kärlek som också nuddade vid sexualitetens allra första trevande steg, men som först och främst var ett sätt att finna tröst hos varandra, när vuxenvärlden förbrukat allt förtroende, och denna flicka som hette Eva var den tredje i mitt liv med det namnet, eftersom jag i min skolklass hade både Eva Johansson och Eva Blixt, hon som jag skulle bli så förälskad i under så många år, men Eva i Tormestorp skulle inte bli den sista eftersom jag senare i livet, när jag blivit tonåring, skulle träffa Eva Friberg på konfirmationslägret i Strandbaden utanför Höganäs, och det var måhända så enkelt att namnet Eva bars av så många flickor, att det var märkligare att träffa någon som inte hette Eva än tvärtom, men själv har jag alltid tänkt att jag dragits till dem med det namnet, men det var just Eva i Tormestorp som blev själva urbilden av det kvinnliga för mig, just för att hon ledde mig varsamt in i något som var annorlunda än barndomen och för att hennes tröstande händer alltid fanns där när jag behövde dem, nio år ung och livrädd för det som kallades "systrar" och "vilohem"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar