 |
| Foto: Astrid Nydahl |
"Jag vars hela
varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande
verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och
förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att
icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens
stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla
mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt
alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig
mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i
översättning av Klara Johanson)
Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som
varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the
madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett
bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är
egentligen sådana frågor som upptar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar