Massa. och makt - makt och massa

 

 

pöbel substantiv -n • folkhop som begår våldshandlingar; slödder, pack (Svenska akademiens ordlista)

 

Under åren har jag av och till fått kritik för att jag använder ordet pöbel. Av en mycket god gammal vän fick jag kritik för det nu med min nya bok. Jag förstår kritiken och jag tänker att det kanske uppfattas väldigt fel när man läser texter där jag skrivit om just en pöbel.

 

Nå, jag gick till SAOL och ser där en definition som inte omedelbart överensstämmer med min tanke, som mer lutar åt begreppet massa, och då i Elias Canettis mening, en massa där vad som helst kan hända, oavsett om det är en ”fotbollsmassa” eller en ”demonstrationsmassa”. När massan sätts i rörelse går varje enskild människa – varje beståndsdel av massan – med framåt, oavsett vad massan slutligen tar sig till.

 

Canetti menar att massan kan beskrivas med fyra drag: 1: Massan strävar alltid att växa, 2: Inom massan råder jämlikhet, 3: Massan gillar förtätning och 4: Massan behöver en riktning.

 

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

 

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.