Minne från Libyen före kriget:
Jag kom 1983 till Benghazi i östra Libyen utan bagage. Efter mellan-landningen i Tripoli hade det försvunnit, och nu stod jag varje morgon i hotellbåtslobbyn och bönade om hjälp. Man ringde och ringde och i det arabiska ordflödet tyckte jag mig då och då höra ordet "trouble" och anade väl att min väska för alltid var försvunnen, kanske stulen och länsad. Jag försökte klara mig med en klick tandkräm jag fick varje kväll av mitt ressällskap, och med den på ett finger gnuggade jag mina tänder rena. Värre var det med kläderna i den extrema hettan. Skjortan hade fått en blekröd fläck sedan jag spillt tomatinlagd fisk på den under en flyglunch och kalsongerna tvättade jag i vasken och hängde på tork under luftkonditioneringen varje natt. De var bara hjälpligt torra när jag på morgonen tog dem på igen. Men efter en veckas tid kom en libyisk tjänsteman, utsänd av vem fick jag aldrig veta, med ett kuvert som han räckte mig under en måltid. I kuvertet låg en bunt dollarsedlar, mannen sa att han beklagade förlusten av väskan, och att det nu stod en bil där ute och väntade på mig, om jag ville följa med in till centrum för att köpa nya kläder. Vi körde till ett av dessa nya, märkliga varuhus som finns i alla libyiska samhällen, de ligger utslängda i sanden och de flesta hyllor i dem gapar tomma, men där ekiperingen erbjuder den finaste konfektion från England och Frankrike. Jag köpte några skjortor, ett par byxor, vita bomulls-kalsonger och hygienartiklar. Jag sörjde mina egna kläder men gladdes åt mina värdars generositet.
När jag efter fjorton dagar skulle resa hem och nådde Tripoli för byte till det italienska flyget, blev jag vid incheckningen rådd att första gå en runda inom ankomsthallen. Det var något om en väska. Och där stod den, mitt på golvet, oöppnad och fin sedan fjorton dagar tillbaka. Det jag i telefonsamtalen uppfattat som "trouble" var naturligtvis istället Tripoli. Det jag fick uppleva sa inte så lite om libyisk säkerhetstjänst. Den hade full kontroll på besökarens göranden, men den såg det inte som sin uppgift att se till att min väska nådde Benghazi. Den kunde bara upplysa mig om att väskan stod där på golvet, redo att hämtas vid hemresan! Men det sa också en hel del om arabisk gästfrihet; om gästen blir av med något så är det värdens uppgift att skaffa nytt, utan minsta knorr eller invändning. Jag lät länge de fina engelska skjortorna hänga i min lantliga garderob, som ett minne, tills jag en dag insåg att de blivit för små.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar