 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Stjärnor exploderade plötsligt
över oss när vi gick genom skogen. Ljuset rann som vax över himlen. Det var
minus 10 grader och ganska kraftig vind. Ingen snö; den 3e januari. Hunden blev
rädd, du blev rädd; jag blev mest ”flabbergasted”.
I Polen, där vi nu är och återigen letar
efter (och återigen finner) den lokala, vandaliserade judiska
begravningsplatsen (gravstenarna lär ha blivit till ladugårdsgolv strax efter
Kriget), går alla skuggor förbi oss som om ingenting hade hänt – någonsin.
Det finns inga motsägelser här och skogen är
inte mer främmande än en klar tanke; inget annat ljud nu än vinden i tallarna
och prasslet i snåren. Det är varken natt eller dag; tystnad, inget ordsvammel,
inga vansinniga ljud …
Alltid, alltid finns det friska blommor på
denna skändade plats. – Vem? Varför? Vet
ej. Jag lyfter en sten, snurrar den i handen, tänker …
Om jag är något, är jag poet. Vad det nu är.
– Var det Brodsky som skrev att alla poeter är judar?
Jag minns nu att min mor brukade säga: ”bäst
att gå hem innan de tunga molnen faller”. (Jag har aldrig förstått vad hon
menade, men jag lyder hennes råd.)
Hunden skäller, du fryser och jag vill ha ett glas vin och en cigg …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar